Skolavslutning

Skolan är full av förväntansfulla, finklädda elever.

I årskurs 6 är det 28 elever som ska få sina första betyg och går sista dagen i mellanstadieskolan.

En härlig blandning av sorg och glädje bland lärare, elever och föräldrar. Fröken visar bilder på Smartboarden. Bilder tagna från redovisningar, utflykter, klassfester och framförallt från klassresan i åk. 6.

Fröken delar ut betygen (alla elever som vill, har dagen före fått veta sina betyg, så ingen kommer att bli särskilt överraskad, förvånad, eller förtvivlad)

Klassföräldern lämnar blommor och fina presenter till fröken, som blir rörd och tackar, den bästa klass hon någonsin haft.

Jag är med i klassen, där jag har haft specialundervisning med några elever.
Då och då har jag varit en hjälpande hand, när det varit utflykter, fröken varit på möte eller då det behövts en extra person vid vissa lektionstillfällen.

Till min stora förvåning kom klassföräldern med present till mig också.
Jag fick en chokladask av den elev jag arbetat mycket med och en dikt från klassen.

Från klass 6a till Maud, skriven av Liv

Maud den tappra

Står ut med vår skara

Sträng och ordentlig

Men allmänt trevlig

Du ibland skäller

Men din godhet gäller

Du håller oss i handen

Hela vägen ner till stranden

Innan vi kan simma ut

Och innan det tar slut

Ner från toppen

In i galoppen.

Allt har gått så fort

Vad är det vi gjort.

Vi trippar på tå

Ut i de blå

Nu kan vi simma i stället för att gå

Vi ser dig där, hej då

Hej igen!

Det var länge sen nu, men nu ska det spekuleras igen.

Förra veckan hade vi avslutningslunch med årskurs 6. Nästa år flyttar de till högstadieskolor. 

Det skulle vara lite högtidligt så sexorna fick äta vid fint dukat bord klockan 13.00,när de andra eleverna lämnat matsalen.

Jag trodde att vi skulle klä oss lite fint, på det sätt som årskurs 9 gör när de har avslutningslunch.

I garderoben har jag en klänning några år gammal, färgglad och lagom snygg tyckte jag.

Några elever i åk 2 kom springande efter lunchen och ropade.

- Maud vilken fin klänning du har.

- Det var roligt att höra, svarade jag,

En flicka dröjde sig kvar, när de andra gick.

- Maud du har en jätte, jättefin klänning, sa hon. 

Hon gick iväg, men kom tillbaka och viskade till mig 

Tror du att klänningen finns i barnstorlekar??

Skolan är en fantastisk arbetsplats där man får möta dessa underbara ungar.

Vikariera som idrottslärare?!

Nu är det förkylningstider. 

På skolan jag arbetar är det många unga lärare. Toppentrevliga lärare med mycket energi och många idéer.Många av lärarna är småbarnsföräldrar och behöver ta hand om egna sjuka barn. Periodvis är det mycket svårt att få tag i vikarier med kort varsel.
Förra veckan var idrottsläraren hemma. 

Panik på morgonen.
Vem kan ta hand om eleverna,som ska ha idrott första timmen ??

Jag anmälde mig.

- inte särskilt genomtänkt, men jag ville vara bussig och hjälpa till.

Jag hade ingen aning om vad eleverna i fjärdeklass brukar göra på idrottslektionerna, Jag har mitt rum nära idrottshallen och har hört att det var hög ljudnivå och att idrottsläraren ofta fick ryta till ordentligt för att få lektionen att fungera.

Vad hade jag gett mig in på?

Klockan är 8 och eleverna håller på att byta om och kommer om 10 minuter.
Då ska en 60 minuter lång idrottslektion med 28 elever ledas av mig.

Hmm...Hur ska detta gå till?

En flicka jag sitter på en bänk. Hon har kryckor och ska inte vara med på idrotten på grund av en knäskada.

Bra, här ser jag min räddning.

Jag sätter mig bredvid flicka och säger att den här lektionen ska hon få vara min hjälplärare.

Flickan bli jätteglad. Hon berättar vad de brukar göra på lektionerna. Vilka lekar de brukar ha och vilka redskap de brukat använda. Tillsammans gör vi  en lektionsplanering.

Pojkar och flickor kommer tjoande in i salen. Men hög stämma meddelar jag att de ska sätta sig på golvet och vara tysta. Så berättar jag att detta var enda gången jag tänker höja min röst på lektionen.

Jag visar att när jag står och räcker upp två armar i luften betyder det att de ska sitta ner och vara tysta.

- Ni har säkert sett att domare i t.ex, fotboll brukar vifta med armarna när de dömer. Så gör vi här idag också. 

- Coolt, säger någon.

- När jag bara räcker upp en hand ska ni bara vara tysta och lyssna.

Så gick jag igenom lektionsplaneringen.Det blev en jättebra lektion med lekar som min "lärarassistent"med kryckor fick leda (jag kunde ju inga regler), 

Jag stod med händerna upp i luften och alla lyssnade tysta när jag gav instruktioner. 

Alla var nöjda.Vi använde både plintar, mattor och bollar.

Vilken tur att det fanns en skadad elev som kunde hjälpa mig att få lektionen att fungera..

Härligt med en ny utmaning !

Nu har jag börjat arbeta igen. Mellanrummet blev två månader.

Spännande att komma till en ny skola. 

Samtal och möten med nya elever, som berättar hur de tänker och vad som är svårt
 och vad de inte förstår.

Jag tycker om det fokus och den koncentration som krävs av mig, när jag ska försöka klura ut
hur  jag ska förklara på ett konkret och tydligt sätt.

.

En elev 10 år packar ihop sina böcker efter lektionen, Hon vänder sig om i dörren, stannar upp

och säger glatt och lite förvånat:

" Jag tror att jag har lärt mig något."

Vilken härlig känsla.
Detta är världens bästa jobb!

Att vara i mellanrummet

Jag har slutat min anställning.

Det var på tiden säger några av mina vänner.
Du har jobbat länge nog, det är dags att ta det lite lugnt. Ta det lite lugnt.
- Vad betyder det?
- Ja började förstå under höstterminen. Det var  många alltför intensiva och arbetsamma perioder.
Arbete, planering, konfliktlösning, stötta andra trötta medarbetare och vikarier, som alla gjorde sitt bästa,men behövde lite stöd,  Så den viktiga dokumentationen.

Jag kände alltid att jag borde göra mer, arbetade massor hemma

 Mycket mycket att göra men alltid roligt på skolan med barnen och arbetskamraterna, men...

Dags att avbryta och ta det lite lugnt.

Det var ett bra beslut.

Nu har jag haft det lite lugnt ett tag..Naturligtvis fullt upp här hemma med att ordna papper och en massa saker som ligger efter, Är det det som menas med att ta det lite lugnt?

- Mindre stress, ja kanske..
- Mindre krav på att dokumentera på datorn, på rätt sätt, snabbt, på tid som inte fanns, för att vara klar till deadline

- Absolut !!

Nu har jag tagit det lugnt i en månad det har varit  jättebra,
Men hur länge orkar jag ta det lugnt,
- utan input av massa nya idéer
- utan härliga oväntade diskussioner om dagarna,
- utan möjlighet att få samarbeta med elever och föräldrar för att hitta lösningar på olika problem ?

Jag har inte slutat.
Jag är just nu i ett spännande mellanrum,
Jag vet vilka input,diskussioner och samarbeten som ger mig stimulans och växande.
Jag vet bara inte när och hur.
Jag vet att de kommer.

Fram till dess njuter jag av att  - Ta det lite lugnt!

Alla vuxna borde känna till Barnahuset.

Nyligen blev jag ombedd att följa med som medföljare till en elev, som skulle åka till Barnahuset. 

Jag stod som ett frågetecken. Barnahuset, Vad är det? Vad ska jag göra som medföljare?

Jag fick veta att ”FN:s Barnkonvention fastslår att barn inte är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar utan individer med egna rättigheter och ett människovärde, men också att barn har speciella behov av skydd och stöd”

När ett barn som misstänks vara utsatt för brott av en vårdnadshavare eller annan närstående ska förhöret ske under trygga förhållanden, utan vårdnadshavarens vetskap för att undvika risk för påverkan inför förhöret. 

I uppgiften som medföljare är det särskilt Artikel 3 i Barnkonventionen som är den vägledande principen; ”Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet”

Jag fick instruktion att inte berätta för någon om mitt uppdrag följande dag. Det var på min lediga dag så ingen lektioner behövde ställas. Jag skulle bara komma till skolan utsatt tid. Jag fick veta att jag skulle åka till Barnahuset med en elev jag känner väl. Resten skulle jag få veta nästa dag.

Kl. 7.30 var jag på plats. Då kom en kvinnlig advokat till skolan och jag fick veta mer. Eleven hade en mycket svår hemsituation och det fanns ett domstolsbeslut på att eleven och ett yngre syskon skulle få hjälp på Barnahuset,

Advokaten hade beställt en taxi och vi skulle hämta upp syskonet med sin medföljare. Barnen har medföljare med för att skapa största möjliga trygghet genom att en person de känner väl följer med.

På morgonen gav jag en kort information till  elevens mentor.

Eleven kom lite försent. Jag hämtade hen till mitt rum och Advokaten berättade på ett lugnt, sakligt och mycket bra sätt, att vi skulle åka till Barnahuset, som finns till för att hjälpa barn som har det svårt.  Vi skulle också hämta ett syskon och hens medföljare.

En stor taxi kom. Det var lektion för alla elever och ingen la märke till oss, När vi lite försenade hämtade syskonet och dess medföljare, blev båda barnen glada och det var en mycket varm och tillitsfull relation mellan barnen.

Det blev en lärorik dag.

Jag fick skrivkramp.

I stora delar av mitt yrkesverksamma liv som speciallärare, har jag lyssnat, lugnat, uppmuntrat och försökt stödja föräldrar som kämpar med att hjälpa sina barn med svårigheter i skolan.

Jag har använt mina teoretiska kunskaper,erfarenheter från tidigare elever och föräldrakontakter och naturligtvis mina egna tillkortakommanden som förälder,

Som speciallärare har jag kämpat på med elever som har vanligt förekommande diagnoserna  dyslexi, ADHD, Asperger, Autism o.s.v.
Diagnoser ofta förekommande i skolan men unika för varje barn och förälder,som kämpar och kämpar.

• Så får mitt 10 - åriga  barnbarn DIABETES.

Världen förändras. Fötterna slås undan för oss alla runt om henne. Hur kan det hända? Hur fungerar diabetes? Kan man bli bra? Kan jag som mormor hjälpa till på något sätt? Hur gör vi? Vad händer? 

Frågorna kom i tusental.

• Sjukdomen kom verkligen som en chock för alla.

Så här upptäcktes den :

Min dotter tyckte att barnbarnet började kissa ofta, men hon drack ju å andra sidan mycket också.

Hur som helst bestämde mamman, att de skulle gå till vårdcentralen och kolla.

Väl där tog man blodprov och urinprov. Sköterskan tyckte att proven verkade Ok och de skulle få svaren dagen därpå, Det var nog inget att oroa sig för.

Eftersom mor och dotter nu tagit ledigt gick de och tog en fika för att mysa lite.

När de satt på caféet ringde telefonen. 

Det var från vårdcentralen. 

De skulle komma tillbaka till vårdcentralen genast! 

På vårdcentralen fick de veta att blodsockret var mycket högt och order om att åka direkt till sjukhuset. 

Där fick mitt barnbarn dropp och skrevs omedelbart in på en avdelning.

Om mamman inte bestämt sig för att gå till vårdcentralen den dagen, hade de fått åka ambulans in på natten.

Sedan den dagen har inget varit sig likt.

Klistermärken måste laddas

Klistermärken som pedagogiskt hjälpmedel !? 

Nu är det vanligt att vi i skola förstärker elevernas motivation med att ge ett klistermärke, när eleven gjort ett bra arbete.

I kataloger för läromedel finns kartor med klistermärken att köpa. Det finns kartor med stjärnor, solar, små figurer o.s.v. En god inkomstkälla för företaget.

Idén med klistermärken kommer säkert från olika håll. Jag lärde mig det när jag gick en kurs i Kometmetoden, som är en KBT-inriktad metod att arbeta med barn. 

Metoden går ut på att fokusera på det positiva och att i så hög utsträckning som möjligt negligera negativt beteende. 

Forskningen har visat att förstärkning sker när eleven får uppmärksamhet, d.v.s att negativ uppmärksamhet förstärker beteendet lika mycket som positiv uppmärksamhet.

(Kometmetoden används i föräldrautbildningar i t.e.x. Stockholms stad.)

Men....

Det går inte att bara lyfta ut klistermärkena ur metoden och tro att det ska fungera.

Jag  vet flera lärare som ger klistermärken. OK. 

Men om man bara i det allmänna arbetet, vid rättning, säger: ok bra att du blev klar, och sätter dit ett klistermärke vilket som helst, kunde man lika bra skrivit ett R eller /. eller vad som helst.

Klistermärken måste laddas.

Jag använder klistermärken till elever som kommer till mig i specialundervisningen. De har olika problematik, och måste gå ut från klassgemenskapen för att träna extra.
Eleven arbetar med det som är svårt hos mig och får efter hårt arbete välja ett klistermärke. Jag har flera kartor med olika figurer, hästar, fotbollsspelare, transformers o.s.v. Det är viktigt att få välja efter intresse.
Efter 10 klistermärken. Eleverna är ofta hos mig 2 ggr i veckan, så det blir efter 5 veckor. Då får eleven ett litet kex. Jag lovar om det får ett likadant kex i en annan situation skulle de tycka att det är ett pyttelitet kex och att man borde få minst 3 stycken,

Ingen elev har någonsin bett om ett kex till.
Jag tror att det är ett av de godaste kexen de ätit.
Klistermärkena sätts löpande i ett häfte ( ett vikt A4 ark). Nu kan eleven börja på en ny sida och samla ihop till ett nytt kex.
Eleverna vill ofta titta på varandras häften och räkna hur många klistermärken de har och hur många det är kvar till 10 st.

En yttre motivation.
Javisst, men ett bra sätt att få eleverna att arbeta med det svåra och....
Kompisarna är jätte avundsjuka för att inte dom får gå till specialundervisningen

En gammal fröken

Min Fröken

En av mina elever är rysktalande.Det är inte lätt. Vi ritar bilder,skriver ord och bokstäver på svenska för att lära och förstå.

En dag slog jag upp elevens klass i fotokatalogen och pekade på barnen och hon sa namnen på klasskamraterna. Nästan alla blev rätt.

När vi kom till lärare sa min elev, Fröken Anna

Vad bra det lät  "Fröken Anna""

Det var länge sedan jag hörde någon elev använda orden Fröken eller Magister.

Jag började tänka på mina Fröknar.
Fröken Wåhlin och en lång rad fröknar och magistrar vimlade förbi mitt minne.

Ibland letar någon av mina tidigare elever upp mig på Facebook och frågar
- Är du min fröken

-JAA!!
Vad härligt det är att vara någons gamla  fröken !

Ett svårt men väldigt roligt jobb.

En dag hade jag lästräning med en pojke.
För att kunna läsa ett ord måste man snabbt känna igen bokstäverna och läsa dem till ett ord. Det momentet måste automatiseras
Om eleven måste lägga energi på att komma ihåg vilken bokstav det är, tar avkodningen av ordet mer energi.
Läsningen går långsamt och läsförståelsen blir sämre..

Under automatiseringsprocessen läser vi listor med bokstäver.

Pojken jag tränar med den här dagen blandar ihop vissa bokstäver ex, b och d, p och q
ibland f och t.

Vi tränade och kom till bokstaven d.
- b    säger pojken.
- nej det är det inte.
- JO, det sa du förra gången.
- nej, det gjorde jag inte
- JO, du sa att b har magen framåt.(Jag kommer då ihåg att jag försökte konkretisera genom att        framför tavlan visa riktningen och b hade magen framåt).
- Ja, nu kommer jag ihåg men den här bokstaven har väl inte magen framåt.
- JO
- Gå fram till tavlan och rita hur du tänker. Pojken ritar d och säger att det är ett b.
- Har den magen framåt?
- Ja det har den. Den går bara åt andra hållet.

   

Fadderfundering

____

Fadder dopvittne, äldre kamrat,kollega e.d. som tar hand om en yngre person; //-n, faddrar 

fadderbarn unga människor som man åtar sig att hjälpa. ( Bonniers svenska ordbok)

_________________________________________________________________________________

Förskolebarnen på vår skola får en fadder som går i åk.2. Den som är fadder har då själv en fadder som nu går i åk. 4. 

Förskoleklassen träffar sina faddrar första gången på en temadag i november. 

Eleverna är indelade i grupper med tre deltagare i varje grupp.

En elev i åk 4 - som är fadder till en elev i åk 2 - som är nybliven fadder till en elev i förskoleklassen. (Motsvarande för åk 1,3 och 5) 
Varje grupp ska tillsammans skriva en berättelse till bilderna i en bok.

Eleverna anstränger sig verkligen för att alla ska få påverka innehållet berättelsen. De ger förslag, diskuterar och kommer tillsammans överens om vad boken ska heta och vilka tre meningar som ska stå på varje sida. 

Den som kan skriva skriver. 

Alla grupper har samma bilder i sina böcker, men det blir många olika berättelser, som man läser upp så alla får höra.

På Nationella läsdagen den 13 november läser de äldre eleverna böcker för sina fadderbarn. Läsförmågan är ju mycket olika, så lärarna har naturligtvis varit med och valt bok och faddern har haft möjlighet att träna.

En rast är det fadderrast. Då leker faddrar och fadderbarn med varandra. De äldre hämtar de yngre och har förberett några lekar. 
Det är mycket uppskattade raster och  de yngre och äldre eleverna lär känna varandra väl. 

Din fadder svarar alltid på frågor om du undrar över något. 

Fadderverksamheten gör att barnen på skolan lär känna och får förtroende för varandra,

Jag funderar

Hur skulle det vara om vi på arbetsplatserna införde fadderverksamhet.

Varje nyanställd får en fadder att fråga om råd, lära känna och utbyta tankar med.

Kanske skulle skolan bli bättre om nya och unga lärare fick en fadder att diskutera och samtala med.

Skulle ett väl genomtänkt faddersystem utveckla skolan mer än systemet med förste lärare?

Vikten av dokumentation

Vikten av dokumentation.

Jag har varit på rättegång i veckan. 

Det är första gången.

För någon veckan sedan blev jag ombedd att vittna i en vårdnadstvist. Jag blev uppringd av ena förälderns försvarsadvokat, som frågade om jag kunde vittna om skolsituationen.

Jag sa direkt ja.

När samtalet var avslutat började jag tänka. 

-Varför svarar jag ofta utan närmare eftertanke? 

-Jag kunde väl ha sagt - jag ska tänka på saken, jag återkommer.

Men det är typiskt för mig. Handla först och tänka sen.

Vad kommer att hända efter rättegången,om jag medverkar till att barnet inte får träffa sin ena förälder. Kommer jag att bli utsatt för påtryckningar och hot???

Ja tankarna snurrade runt. Ska jag ringa och säga att jag inte kan, men vad heter advokaten och hur ska jag få telefonnumret?

Så kom en kallelse från Stockholms tingsrätt med datum och tid . I kallelsen stod:

"Den som är kallad som vittne är skyldig att komma till förhandlingen. Observera att tingsrätten bara godtar vissa skäl till frånvaro. Man måste ha laga förfall för att inte komma. Vad laga förfall är förklaras under upplysningar."  

Längre ner stod det: 

"Om Ni är frånvarande utan giltiga skäl kan NI bli skyldig att betala 4000 kr i vite. Den som är frånvarande utan giltiga skäl kan också hämtas av polis till rättegången och i vissa fall bli skyldig att betala rättegångskostnader."

Fast jag nästan fegade ur, för att rädslan kom farande, är jag nöjd med att jag närvarade vid rättegången. Jag tycker att det är min skyldighet att hjälpa barn och deras föräldrar på alla sätt jag kan.

Hela veckan före rättegången har jag läst den dokumentation som är gjord utifrån tidigare möten och händelser i ärendet. Jag har varit väldigt glad för minnesanteckningar från akuta händelser, som både jag och mina kollegor gjort. Det har varit handskrivna anteckningar, ett konsultationsdokument till socialtjänster och några anteckningar på datorn. Att de flesta av dokumenten är daterade har varit till stor hjälp.

Det är ju alltid ont om tid så några minnesanteckningar är bara halvskrivna, men de har ändå hjälpt mig att minnas. Jag gick till rättegången och kände mig väl förberedd.

När jag satt utanför och väntade kom ett vittnesstöd ( en äldre kvinna ) fram till mig och berättade hur det såg ut i rättssalen, vilka personer som satt på olika ställen och vad som kommer att hända. Det var väldigt skönt och gav en viss trygghet.

Min reflektion efteråt var

• Jag kan stå för allt jag sagt i rättegången, Jag är glad att jag sa att jag inte kom ihåg när jag var osäker på ett svar.
• Vilken stor vikt mimiken i ansiktet har när man prata med andra människor. Domaren och nämndemännen hade verkligen stenansikten .Det var som att prata ut i ett tomt rum utan gensvar. Försvarare och åklagare ställde frågor men de gav ingen respons på svaren.
• Jag var helt slut efter förhöret. Totalt utpumpad som efter en stor kraftansträngning. Händerna darrande. 
• Jag var glad att jag hade en arbetskamrat med som åhörare.Det gav mig möjlighet att tillsammans med henne prata om vad som hänt.
• Själva rättegången tog knappt en timme, men jag har mentalt arbetat med den minst en vecka.

  

Att se ur nytt perspektiv.

Förra veckan åkte jag från Stockholm till Göteborg för att hälsa på min dotter och mina barnbarn.

Det är en sorg för mig att de bor så långt bort. Jag skulle vilja vara där ofta. Träffa barnbarnen stötta, hjälpa till att läsa läxor, hämta och lämna vid olika aktiviteter. Vara en närvarande mormor.

  

Den här gången hade jag biljett till Göteborgståget 6.10. Det var krångel med ett ställverk, så vi skulle bli försenade, men SJ lyckades minska förseningen genom att koppla ihop två tågset efter samma lok. 

Jag och kvinnan bredvid mig började småprata. Efter en stund berättade jag, att jag skulle till Göteborg och mina barnbarn.

- Åh, vad lycklig du är, som har så nära till dina barnbarn ! utropade  kvinnan.

Jag satt som ett frågetecken.
- Nära ???

- Ja, det tar ju bara några timmar att åka dit. Jag ska också till mitt barnbarn i Göteborg och jag bor i Boden.

Det här gav mig en rejäl tankeställare. 

Byta perspektiv ...

 Det  har jag funderat på tidigare i höst.

Mitt tioåriga barnbarn har fått diabetes typ 1. Det har verkligen fått mig att förstå att det är många föräldrar som kämpar.

Inte bara de föräldrar som har barn med olika neuropsykologiska svårigheter ADHD, Asbergers syndrom, ADD osv.

Utan också de föräldrar som har barn med livlånga sjukdomar.
Som diabetiker kommer Ida hela sitt liv få mäta allt hon äter och ta sprutor många gånger per dag..

Det som förut varit självklart blev inte det längre.

När jag pratar om diabetes, bagatelliseras det ibland.
-Sprutor.
-Ja nu i början, men sedan kan man få en pump.

Ok. Nu har Ida fått en pump. Det betyder att hon fått en nål inopererad i magen. Det ser ut som en plastknapp på magen. I den sitter en liten sladd till en dosa som är ca 4 cm x 8 cm x 2 cm.Dosan häktas fast med en klämma i byxan. Dosan finns alltid där.
Fortfarande behöver Ida sticka sig i fingret minst 6 gånger per dag för att mäta blodsockret- mäta all mat före måltiden-räkna ut hur mycket insulin som behövs-ställa in dosan så att rätt insulinmängd ska pumpas in - sedan trycka på knappen.
- Det pirrar till lite när insulinet sprutas in,säger Ida.

Första natten med pumpen undrade Idas mamma lite oroligt
- Hur det hade gått att sova. Var dosan i vägen?
- Nej, säger Ida, Jag har bestämt att dosan är mitt nya Gosedjur. Jag håller den handen och har döpt den till Gosis.

Barn är fantastiska !!!

De kan lära oss mycket.

- Nej. Jag kan inte måla,

- Vi har ju bestämt torsdagar, det är torsdag idag.

- Jag kan bara leka med ett barn i taget.

Flera av de elever jag arbetar med har diagnoser.

Gemensamt för alla eleverna är att det uppstår svårigheter och konflikter för dem, eftersom vi inte förstår varandras språk.

Vi vuxna har ofta inte tid att undersöka varför det blev en konflikt. Vi tar oss inte tid att lyssna på elevens förklaring. Vi tolkar med vår måttstock. Med vårt språk.

En pojke i åk 1 är hos mig ett par gånger i veckan. Han har oftast med sig arbetsuppgifter som inte blivit klara i klassrummet.

I klassrummet ger han ofta upp, får inget gjort, rymmer ut i korridoren.

Han kommer i konflikt med sina kamrater och de vuxna.

När han är själv hos mig har jag möjlighet att lära mig hur han tänker.

Idag arbetade han på bra. Så kom vi till en uppgift : måla huset du bor i. 

NEJ sa min elev. Jag försökte övertala och lirka.

NEJ. Varför inte frågade jag.

Jag kan inte måla, sa eleven.Jag fick en snilleblixt och sa, Du kan väl rita huset  då.

Okej sa pojken och ritade ett fint hus som han sedan färglade.

Jag frågade varför det så ofta blir bråkigt när du är med andra elever. 

.

Vi vuxna säger ju: alla får vara med.

Pojken som är sju år förklarar för mig, att han tycker om att leka med andra, men han kan bara leka med en i taget.

Det är en viktig information till oss vuxna. Vi får ändra vårt beteende i förhållande till vissa barn, för att göra det bra för alla.

- Kan du inte låna mig någon gång?

Som speciallärare har jag oftast undervisning med eleverna i mitt rum enskilt eller i liten grupp.
Jag brukar hämta eleven och fråga: Kan jag få låna dig en liten stund?.

Jag får ibland frågan.
Är det inte jobbigt för eleverna om du tar ut dem från klassrummet ?
Eleverna känner väl sig utpekade?

Jag upplever att det är precis tvärtom. De elever, som har det svårt med läsning, matte eller något annat moment i undervisningen, tycker att det är skönt att komma till rummet för specialundervisning.
De  kan i lugn och ro få hjälp med det svåra. Eleven behöver inte känna sig iakttagen eller värderad
för vad han/ hon kan eller inte kan.

Varje gång eleverna har varit hos mig får de välja ett klistermärke. Eleven sätter det på ett ihop vikt färgat papper med sitt namn på. Efter 10 klistermärken får man en kaka. Om eleven kommer 2 ggr i veckan får hen alltså vänta 5 veckor på en kaka.
Ett väldigt effektivt system att både synliggöra antalet gånger eleven varit och fått hjälp. Dessutom är det för vissa elever träning i att välja en figur och vara nöjd med den även om andra elever valde en helt annan figur.
Eleverna blir på ett tydligt sätt sedd och bekräftad. Vilket är ett mycket viktig pedagogiskt medel för att ge eleverna energi och styrka att kämpa vidare, trots stora svårigheter med matematik och läsning.

Ofta har jag smågrupper ibland åldersblandat.Det är bra för att förstå att man inte är ensam utan många elever behöver lite extra hjälp.

Det elever som inte behöver extra hjälp  utan blir kvar i klassrummet säger då och då
- Kan du inte låna mig någon gång ?

Hurra, vi har klarat det !!

Nu  har vi efter många diskussioner i personalgruppen hittat en lösning av hur vi som personal ska räcka till, för att en fritidspedagog ska kunna vara LEKVÄRD på rasten.

Vi har vänt och vridit på våra scheman och våra tider.
Nu är det bestämt en av två rast värdar är Lekvärd. Det vill säga sätter igång med en grupplek där alla som vill  får vara med.
De andra rastvärden hjälper till om några blir osams, om någon elev slår sig, bollen har kommit bort eller rockringen fastnat i trädet. Kort sagt alla möjliga och omöjliga saker som kan hända under en rast.

Nu har det blivit mycket lugnare. Inga krig om kojor eller bra pinnar eller stenar.
En klass har dessutom varit och lånat böcker på stora biblioteket. Vissa böcker är så bra att de måste komma med ut på rasten för att läsas. Några har med papper och penna så man kan träna sig på att rita Mangafigurer.

Det är härligt att inte behöva lösa konflikter mellan dem som spelar bollspelet King,som förut var en ständig källa till konflikt.

Jag räknade till 27 elever som var med på Vinken. Den grupplek som går ut på att springa runt och gömma sig och inte bli sedd av Lekvärden som går runt med händerna vid ögonen så han inte kan se år sidan utan bara rakt fram.

Barn älskar när vuxna leker med dem.

Jag lyssnade på ett program på P1. Det handlade om för och emot barns användande av datorer. Dataspelandets för och nackdelar.

Det var intressant att höra barns och föräldrars funderingar. Framförallt en pojke som sa att det är OK för mina föräldrar att jag spelar dataspel mycket.
Man pratade om fördelarna med dataspel tex.World of Worldcraft. Hur spelet främjar kreativiteten och samarbetsförmågan.

Fine.

Men i en bisats sa pojken
- Mina föräldrar har också bestämt att jag måste läsa ett visst antal sidor i böcker varje vecka. Jag måste också vara ute och leka eller träna ett visst antal timmar per vecka.

När mamman intervjuades sa hon det är helt Ok att våra barn spelar  dataspel varje dag.
Men... så sa hon.
- Ja, när jag tänker efter har vi nog ganska många regler i vår familj. Hon syftade då på att barnen Skulle läsa läxor, läsa böcker, aktivera sig fysiskt efter i förväg uppsatta mål.

Jag tror att det är det,som vi vuxna ganska ofta missar.

Barn behöver ett tydligt regelverk som vi vuxna har satt upp,där det finns handlingsutrymme men inom vissa ramar.

Vår rastverksamhet på skolan är ett tydligt exempel på det.

Verksamheten har urartat , eftersom vi vuxna inte i förväg tänkt igenom och satt upp regler vad som gäller vid ex,. kojbygge.

Barnen har byggt kojor i grupper. Härligt till att börja med.
Vad vi inte förutsåg att det snart skulle

• bli krig mellan kojorna
• barnen stjäl bra pinnar från varandras kojor
• barnen börjar bygga stenkojor
• när någon försöker stjäla stenar kastar man stenar på varandra.
• det blir också ett utanförskap,eftersom några elever inte får vara med.

Vi vuxna måste sätta upp tydliga ramar vare sig det gäller

 fri lek, grupparbeten, dataspelande osv. 

Alla dessa aktiviteter främjar kreativitet och samarbetsförmåga.

Vårt vuxenansvar är att finnas där och hjälpa barnen,så det blir lagom mycket frihet utifrån barnens mognadsnivå.

Rastverksamhet, maktstrukturer och ledarskap

Det har hänt något på skolan. Vi, som haft en fantastisk miljö för våra elever på skolgården, har nu kommit i ett helt annat läge.

Barn som blir ledsna, känner sig utanför och får inte vara med.

Lekarna urartar med nya regler.

Nya lekar uppstår. Där bara vissa elever får vara med.

Olika typer av maktlekar smyger fram.

Vad gör vi vuxna ?

Pedagogerna har långa utredande samtal 

med elever som är osams

med elever för att komma överens om hur reglerna ska vara, 

med elever för att diskutera hur reglerna ska skrivas ner 

med pedagoger och alla elever för att informera om vad som gäller.

Vad har vi förändrat sedan förra året ?

Förändringen ligger naturligtvis hos oss vuxna. Vi har färre personal. 

Förra året hade vi en Lekvärd på skolgården, som ledde en lek där alla elever som ville kunde vara med.

Istället för att acceptera personalminskning och göra det bästa av situationen, har det blivit blivit oro i vuxengruppen. 

Några har blivit arga och ingen vill minsann göra för mycket. 

Många bevakar sina positioner.

Barn känner av de vuxnas frustration.

Det skapar en otrygghet som vi måste komma till rätta med. 

Vi vuxna måste samverka och bli mer lösningsinriktade i stället för att bara se problem. 

Då är jag helt övertygad om att vi kan återfå en god stämning bland eleverna på skolgården.

Men det måste gå fort.

Vi ska se över allas scheman i morgon. 

Hoppas att vi kan hitta förändringsfaktorer som kan åtgärdas omgående.

Flera av våra elever behöver en tryggare rastmiljö.

Jag ser med spänning fram mot hur vi kommer att arbeta om två veckor ?

Bokstavskontroll, monster och takfönster

Nu i början av terminen gör jag ett test med alla elever i åk ett. Eleverna får skriva sitt namn och läsa bokstäver. Jag lyssnar på vilka bokstäver de kan namnet och ljudet på. Några elever läser redan  riktigt bra,

Edgar ska skriva sitt namn, Han börjar med ett prydligt E 

-Så var det något med en rund ring, säger han och ritar en ring med ett streck mitt ovanför.( Det ser ut så som man brukar rita ett äpple )

- Så var det två ringar, säger han och ritar två ringar ovan för varandra med ett streck mellan sig.

- Så var det en rund ring igen med ett streck på

- Så en rund ring till med två streck, säger Edgar och ritar något som liknar en huvudfoting. Jag kan skriva mitt namn, Bravo !

Vi fortsätter med bokstäver. Han känner igen flera stycken,

Så kommer vi till Y. 

- Den här bokstaven kan jag inte , men den ser ut som ett välutvecklat V.

Härliga ungar.

En annan pojke behöver jag prata lite extra med. Jag föreslår att vi går in i Biblioteket som är tomt. Pojken vägrar och säger

- Jag vågar inte gå in där.

- Varför? undrar jag.

- Det finns ett monster där.

- Gör det, var då?

- Där borta på väggen.

- Var?

- Jag vågar inte gå dit.

- Jag håller dig i handen, så går vi tillsammans.

- Ok.

- Där säger pojken och pekar på en plansch på väggen.

Bibliotekarien har satt upp en trevlig plansch som inspiration på böcker. Framsidan på 20 böcker är avbildade. Bilderna är ganska små, men en av dem är en bok om monster och har ett monster på framsidan.

Jag tar ner planschen viker ihop den, med bildsidan inåt och säger att nu har jag tagit bort monstret, kan vi sitta här då ?

- Det går bra.

Vi har ett bra samtal, så undrar pojken varför det är sneda takfönster. Jag säger att det är ett tak och det är ganska snyggt.

-NEJ, säger pojken. Jag tror att de hade för lite murbruk, så de måste bygga så för att det skulle räcka.

Ok. Att jag inte tänkt på det förut.

Nu har vi börjat. Härligt.

Skolstart fullt av nya lärdomar för oss vuxna i skolan.

På hela skolgården samlas det  förväntansfulla barn och föräldrar. Vår lilla skola har fått fler nya elever, som oroligt håller sig nära mamma och pappa.

Dags att gå in... Lite förvirring uppstår. Var är vårt klassrum ?

Vi har förberett och förberett, men glömt att de nya föräldrarna och eleverna inte hittar i skolan. 

Ja visst vi borde ha satt upp tydliga skyltar var de olika klasserna ska vara. 

Jag gick runt i skolan och försökte hjälpa så många som möjligt, parade ihop den nya eleverna med någon elev som gått i skolan våras.Det gick bra och kontakt skapades.

Var ska man hänga kläderna ?

Ja visst vi borde ha en liten folder, som beskriver de dagliga rutinerna för alla barn. 

Jag fångade upp ännu en  elev, som fick visa den nya eleven. Kontakt igen.

Ska föräldrarna var med i klassrummet ?

Ja visst, vi borde ha en "Välkommen till skolan broschyr", som beskriver de vanliga rutinerna under läsåret. Den kunde vi skicka hem  i början av augusti.

Jag fick gå runt och svara på frågor, klasslärarna hade full upp de också.

På en liten skola är det lätt att tro att alla vet. Vi glömmer den tydliga informationen, som man måste ha i en större organisation

Efter uppropet i klassrummet samlade vi  alla elever på skolan i idrottshallen.Vi hade planerat jättebra tyckte vi. Eleverna ska presentera sig för varandra och vi ska visa på äpplet som kunskapens symbol.

Vår AL-ledare berättade för eleverna  på ett inspirerade och tydligt sätt hur det kommer sig att äpplet är symbol för lärande. Alla eleverna lyssnade uppmärksamt. Så fick de varsitt äpple att äta under rasten på skolgården.

Då lärde vi oss

Ge aldrig äpplen till en grupp elever med många 6- och 7- åringar.

 De kan inte äta!!!

Väldigt många är utan framtänder och kan inte bita i ett hårt äpple.

Redan första skoldagen massor av lärdomar. 

Jag ser fram mot resten av terminen.

RAST

9.40 - 10.00 en solig dag och jag har förmånen att få vara ute.
Vilken aktivitet bland eleverna.
Gungor i full fart.
Ett tiotal barn spelar kubb. Det är mycket noga med vem som är i tur att kasta. Alla i laget hjälps åt. Uppmuntrande ord till varandra. Flickor, pojkar och olika årskurser i båda lagen.
8-10 elever spelar King. De yngsta går i förskoleklassen de äldsta i 5-an. Jag står och tjuvtittar. Hm...
Hur justa är de större mot de mindre? Jag spejar för att hitta oförrätter.
- Men nej, hur jag än spanar, tycker jag att alla döms efter samma regler.
- Jag går vidare, för att se om någon elev blir utsatt av kamraterna.
- Basketspelarna är helt nöjda.
- En pojke sitter ensam och gör soppa av gegga. Han vill vara själv och tycker det är avkopplande.
- Där uppe i trädet sitter två flickor och pluggar. De förhör varandra till ett prov som de ska ha efter rasten. Pluggar vid ett bord, gör också en grupp pojkar och flickor ur samma klass.

Jag läser i tidningarna att Sveriges skolor har stora problem.
Hur jag än söker hittar jag inga problem den här rasten

Jag borde skriva till tidningen och berätta om ett av de många  goda skolexempel som finns.

Kanske kommer någon och hälsar på. Jag hoppas, att de då kommer en dag då vår skolbibliotekarie är ute på rasten och har högläsning för intresserade elever.

• Nu är det hög tid att vi vänder våra blickar och inte bara letar felen i skolorna

•  utan söker förtjänster och goda exempel !!

Växande för elever, skolpersonal och organisationer kommer ur det positiva.