Fadderfundering

____

Fadder dopvittne, äldre kamrat,kollega e.d. som tar hand om en yngre person; //-n, faddrar 

fadderbarn unga människor som man åtar sig att hjälpa. ( Bonniers svenska ordbok)

_________________________________________________________________________________

Förskolebarnen på vår skola får en fadder som går i åk.2. Den som är fadder har då själv en fadder som nu går i åk. 4. 

Förskoleklassen träffar sina faddrar första gången på en temadag i november. 

Eleverna är indelade i grupper med tre deltagare i varje grupp.

En elev i åk 4 - som är fadder till en elev i åk 2 - som är nybliven fadder till en elev i förskoleklassen. (Motsvarande för åk 1,3 och 5) 
Varje grupp ska tillsammans skriva en berättelse till bilderna i en bok.

Eleverna anstränger sig verkligen för att alla ska få påverka innehållet berättelsen. De ger förslag, diskuterar och kommer tillsammans överens om vad boken ska heta och vilka tre meningar som ska stå på varje sida. 

Den som kan skriva skriver. 

Alla grupper har samma bilder i sina böcker, men det blir många olika berättelser, som man läser upp så alla får höra.

På Nationella läsdagen den 13 november läser de äldre eleverna böcker för sina fadderbarn. Läsförmågan är ju mycket olika, så lärarna har naturligtvis varit med och valt bok och faddern har haft möjlighet att träna.

En rast är det fadderrast. Då leker faddrar och fadderbarn med varandra. De äldre hämtar de yngre och har förberett några lekar. 
Det är mycket uppskattade raster och  de yngre och äldre eleverna lär känna varandra väl. 

Din fadder svarar alltid på frågor om du undrar över något. 

Fadderverksamheten gör att barnen på skolan lär känna och får förtroende för varandra,

Jag funderar

Hur skulle det vara om vi på arbetsplatserna införde fadderverksamhet.

Varje nyanställd får en fadder att fråga om råd, lära känna och utbyta tankar med.

Kanske skulle skolan bli bättre om nya och unga lärare fick en fadder att diskutera och samtala med.

Skulle ett väl genomtänkt faddersystem utveckla skolan mer än systemet med förste lärare?

Vikten av dokumentation

Vikten av dokumentation.

Jag har varit på rättegång i veckan. 

Det är första gången.

För någon veckan sedan blev jag ombedd att vittna i en vårdnadstvist. Jag blev uppringd av ena förälderns försvarsadvokat, som frågade om jag kunde vittna om skolsituationen.

Jag sa direkt ja.

När samtalet var avslutat började jag tänka. 

-Varför svarar jag ofta utan närmare eftertanke? 

-Jag kunde väl ha sagt - jag ska tänka på saken, jag återkommer.

Men det är typiskt för mig. Handla först och tänka sen.

Vad kommer att hända efter rättegången,om jag medverkar till att barnet inte får träffa sin ena förälder. Kommer jag att bli utsatt för påtryckningar och hot???

Ja tankarna snurrade runt. Ska jag ringa och säga att jag inte kan, men vad heter advokaten och hur ska jag få telefonnumret?

Så kom en kallelse från Stockholms tingsrätt med datum och tid . I kallelsen stod:

"Den som är kallad som vittne är skyldig att komma till förhandlingen. Observera att tingsrätten bara godtar vissa skäl till frånvaro. Man måste ha laga förfall för att inte komma. Vad laga förfall är förklaras under upplysningar."  

Längre ner stod det: 

"Om Ni är frånvarande utan giltiga skäl kan NI bli skyldig att betala 4000 kr i vite. Den som är frånvarande utan giltiga skäl kan också hämtas av polis till rättegången och i vissa fall bli skyldig att betala rättegångskostnader."

Fast jag nästan fegade ur, för att rädslan kom farande, är jag nöjd med att jag närvarade vid rättegången. Jag tycker att det är min skyldighet att hjälpa barn och deras föräldrar på alla sätt jag kan.

Hela veckan före rättegången har jag läst den dokumentation som är gjord utifrån tidigare möten och händelser i ärendet. Jag har varit väldigt glad för minnesanteckningar från akuta händelser, som både jag och mina kollegor gjort. Det har varit handskrivna anteckningar, ett konsultationsdokument till socialtjänster och några anteckningar på datorn. Att de flesta av dokumenten är daterade har varit till stor hjälp.

Det är ju alltid ont om tid så några minnesanteckningar är bara halvskrivna, men de har ändå hjälpt mig att minnas. Jag gick till rättegången och kände mig väl förberedd.

När jag satt utanför och väntade kom ett vittnesstöd ( en äldre kvinna ) fram till mig och berättade hur det såg ut i rättssalen, vilka personer som satt på olika ställen och vad som kommer att hända. Det var väldigt skönt och gav en viss trygghet.

Min reflektion efteråt var

• Jag kan stå för allt jag sagt i rättegången, Jag är glad att jag sa att jag inte kom ihåg när jag var osäker på ett svar.
• Vilken stor vikt mimiken i ansiktet har när man prata med andra människor. Domaren och nämndemännen hade verkligen stenansikten .Det var som att prata ut i ett tomt rum utan gensvar. Försvarare och åklagare ställde frågor men de gav ingen respons på svaren.
• Jag var helt slut efter förhöret. Totalt utpumpad som efter en stor kraftansträngning. Händerna darrande. 
• Jag var glad att jag hade en arbetskamrat med som åhörare.Det gav mig möjlighet att tillsammans med henne prata om vad som hänt.
• Själva rättegången tog knappt en timme, men jag har mentalt arbetat med den minst en vecka.

  

Att se ur nytt perspektiv.

Förra veckan åkte jag från Stockholm till Göteborg för att hälsa på min dotter och mina barnbarn.

Det är en sorg för mig att de bor så långt bort. Jag skulle vilja vara där ofta. Träffa barnbarnen stötta, hjälpa till att läsa läxor, hämta och lämna vid olika aktiviteter. Vara en närvarande mormor.

  

Den här gången hade jag biljett till Göteborgståget 6.10. Det var krångel med ett ställverk, så vi skulle bli försenade, men SJ lyckades minska förseningen genom att koppla ihop två tågset efter samma lok. 

Jag och kvinnan bredvid mig började småprata. Efter en stund berättade jag, att jag skulle till Göteborg och mina barnbarn.

- Åh, vad lycklig du är, som har så nära till dina barnbarn ! utropade  kvinnan.

Jag satt som ett frågetecken.
- Nära ???

- Ja, det tar ju bara några timmar att åka dit. Jag ska också till mitt barnbarn i Göteborg och jag bor i Boden.

Det här gav mig en rejäl tankeställare. 

Byta perspektiv ...

 Det  har jag funderat på tidigare i höst.

Mitt tioåriga barnbarn har fått diabetes typ 1. Det har verkligen fått mig att förstå att det är många föräldrar som kämpar.

Inte bara de föräldrar som har barn med olika neuropsykologiska svårigheter ADHD, Asbergers syndrom, ADD osv.

Utan också de föräldrar som har barn med livlånga sjukdomar.
Som diabetiker kommer Ida hela sitt liv få mäta allt hon äter och ta sprutor många gånger per dag..

Det som förut varit självklart blev inte det längre.

När jag pratar om diabetes, bagatelliseras det ibland.
-Sprutor.
-Ja nu i början, men sedan kan man få en pump.

Ok. Nu har Ida fått en pump. Det betyder att hon fått en nål inopererad i magen. Det ser ut som en plastknapp på magen. I den sitter en liten sladd till en dosa som är ca 4 cm x 8 cm x 2 cm.Dosan häktas fast med en klämma i byxan. Dosan finns alltid där.
Fortfarande behöver Ida sticka sig i fingret minst 6 gånger per dag för att mäta blodsockret- mäta all mat före måltiden-räkna ut hur mycket insulin som behövs-ställa in dosan så att rätt insulinmängd ska pumpas in - sedan trycka på knappen.
- Det pirrar till lite när insulinet sprutas in,säger Ida.

Första natten med pumpen undrade Idas mamma lite oroligt
- Hur det hade gått att sova. Var dosan i vägen?
- Nej, säger Ida, Jag har bestämt att dosan är mitt nya Gosedjur. Jag håller den handen och har döpt den till Gosis.

Barn är fantastiska !!!

De kan lära oss mycket.