Att se ur nytt perspektiv.

Förra veckan åkte jag från Stockholm till Göteborg för att hälsa på min dotter och mina barnbarn.

Det är en sorg för mig att de bor så långt bort. Jag skulle vilja vara där ofta. Träffa barnbarnen stötta, hjälpa till att läsa läxor, hämta och lämna vid olika aktiviteter. Vara en närvarande mormor.

  

Den här gången hade jag biljett till Göteborgståget 6.10. Det var krångel med ett ställverk, så vi skulle bli försenade, men SJ lyckades minska förseningen genom att koppla ihop två tågset efter samma lok. 

Jag och kvinnan bredvid mig började småprata. Efter en stund berättade jag, att jag skulle till Göteborg och mina barnbarn.

- Åh, vad lycklig du är, som har så nära till dina barnbarn ! utropade  kvinnan.

Jag satt som ett frågetecken.
- Nära ???

- Ja, det tar ju bara några timmar att åka dit. Jag ska också till mitt barnbarn i Göteborg och jag bor i Boden.

Det här gav mig en rejäl tankeställare. 

Byta perspektiv ...

 Det  har jag funderat på tidigare i höst.

Mitt tioåriga barnbarn har fått diabetes typ 1. Det har verkligen fått mig att förstå att det är många föräldrar som kämpar.

Inte bara de föräldrar som har barn med olika neuropsykologiska svårigheter ADHD, Asbergers syndrom, ADD osv.

Utan också de föräldrar som har barn med livlånga sjukdomar.
Som diabetiker kommer Ida hela sitt liv få mäta allt hon äter och ta sprutor många gånger per dag..

Det som förut varit självklart blev inte det längre.

När jag pratar om diabetes, bagatelliseras det ibland.
-Sprutor.
-Ja nu i början, men sedan kan man få en pump.

Ok. Nu har Ida fått en pump. Det betyder att hon fått en nål inopererad i magen. Det ser ut som en plastknapp på magen. I den sitter en liten sladd till en dosa som är ca 4 cm x 8 cm x 2 cm.Dosan häktas fast med en klämma i byxan. Dosan finns alltid där.
Fortfarande behöver Ida sticka sig i fingret minst 6 gånger per dag för att mäta blodsockret- mäta all mat före måltiden-räkna ut hur mycket insulin som behövs-ställa in dosan så att rätt insulinmängd ska pumpas in - sedan trycka på knappen.
- Det pirrar till lite när insulinet sprutas in,säger Ida.

Första natten med pumpen undrade Idas mamma lite oroligt
- Hur det hade gått att sova. Var dosan i vägen?
- Nej, säger Ida, Jag har bestämt att dosan är mitt nya Gosedjur. Jag håller den handen och har döpt den till Gosis.

Barn är fantastiska !!!

De kan lära oss mycket.