- Nej. Jag kan inte måla,

- Vi har ju bestämt torsdagar, det är torsdag idag.

- Jag kan bara leka med ett barn i taget.

Flera av de elever jag arbetar med har diagnoser.

Gemensamt för alla eleverna är att det uppstår svårigheter och konflikter för dem, eftersom vi inte förstår varandras språk.

Vi vuxna har ofta inte tid att undersöka varför det blev en konflikt. Vi tar oss inte tid att lyssna på elevens förklaring. Vi tolkar med vår måttstock. Med vårt språk.

En pojke i åk 1 är hos mig ett par gånger i veckan. Han har oftast med sig arbetsuppgifter som inte blivit klara i klassrummet.

I klassrummet ger han ofta upp, får inget gjort, rymmer ut i korridoren.

Han kommer i konflikt med sina kamrater och de vuxna.

När han är själv hos mig har jag möjlighet att lära mig hur han tänker.

Idag arbetade han på bra. Så kom vi till en uppgift : måla huset du bor i. 

NEJ sa min elev. Jag försökte övertala och lirka.

NEJ. Varför inte frågade jag.

Jag kan inte måla, sa eleven.Jag fick en snilleblixt och sa, Du kan väl rita huset  då.

Okej sa pojken och ritade ett fint hus som han sedan färglade.

Jag frågade varför det så ofta blir bråkigt när du är med andra elever. 

.

Vi vuxna säger ju: alla får vara med.

Pojken som är sju år förklarar för mig, att han tycker om att leka med andra, men han kan bara leka med en i taget.

Det är en viktig information till oss vuxna. Vi får ändra vårt beteende i förhållande till vissa barn, för att göra det bra för alla.