- Nej. Jag kan inte måla,

- Vi har ju bestämt torsdagar, det är torsdag idag.

- Jag kan bara leka med ett barn i taget.

Flera av de elever jag arbetar med har diagnoser.

Gemensamt för alla eleverna är att det uppstår svårigheter och konflikter för dem, eftersom vi inte förstår varandras språk.

Vi vuxna har ofta inte tid att undersöka varför det blev en konflikt. Vi tar oss inte tid att lyssna på elevens förklaring. Vi tolkar med vår måttstock. Med vårt språk.

En pojke i åk 1 är hos mig ett par gånger i veckan. Han har oftast med sig arbetsuppgifter som inte blivit klara i klassrummet.

I klassrummet ger han ofta upp, får inget gjort, rymmer ut i korridoren.

Han kommer i konflikt med sina kamrater och de vuxna.

När han är själv hos mig har jag möjlighet att lära mig hur han tänker.

Idag arbetade han på bra. Så kom vi till en uppgift : måla huset du bor i. 

NEJ sa min elev. Jag försökte övertala och lirka.

NEJ. Varför inte frågade jag.

Jag kan inte måla, sa eleven.Jag fick en snilleblixt och sa, Du kan väl rita huset  då.

Okej sa pojken och ritade ett fint hus som han sedan färglade.

Jag frågade varför det så ofta blir bråkigt när du är med andra elever. 

.

Vi vuxna säger ju: alla får vara med.

Pojken som är sju år förklarar för mig, att han tycker om att leka med andra, men han kan bara leka med en i taget.

Det är en viktig information till oss vuxna. Vi får ändra vårt beteende i förhållande till vissa barn, för att göra det bra för alla.

- Kan du inte låna mig någon gång?

Som speciallärare har jag oftast undervisning med eleverna i mitt rum enskilt eller i liten grupp.
Jag brukar hämta eleven och fråga: Kan jag få låna dig en liten stund?.

Jag får ibland frågan.
Är det inte jobbigt för eleverna om du tar ut dem från klassrummet ?
Eleverna känner väl sig utpekade?

Jag upplever att det är precis tvärtom. De elever, som har det svårt med läsning, matte eller något annat moment i undervisningen, tycker att det är skönt att komma till rummet för specialundervisning.
De  kan i lugn och ro få hjälp med det svåra. Eleven behöver inte känna sig iakttagen eller värderad
för vad han/ hon kan eller inte kan.

Varje gång eleverna har varit hos mig får de välja ett klistermärke. Eleven sätter det på ett ihop vikt färgat papper med sitt namn på. Efter 10 klistermärken får man en kaka. Om eleven kommer 2 ggr i veckan får hen alltså vänta 5 veckor på en kaka.
Ett väldigt effektivt system att både synliggöra antalet gånger eleven varit och fått hjälp. Dessutom är det för vissa elever träning i att välja en figur och vara nöjd med den även om andra elever valde en helt annan figur.
Eleverna blir på ett tydligt sätt sedd och bekräftad. Vilket är ett mycket viktig pedagogiskt medel för att ge eleverna energi och styrka att kämpa vidare, trots stora svårigheter med matematik och läsning.

Ofta har jag smågrupper ibland åldersblandat.Det är bra för att förstå att man inte är ensam utan många elever behöver lite extra hjälp.

Det elever som inte behöver extra hjälp  utan blir kvar i klassrummet säger då och då
- Kan du inte låna mig någon gång ?