Jag har fått flera kommentarer på mitt senaste inlägg.
Några säger att det där med att mentorerna ska ha kortare enskilda samtal med varje elev är nog bra, men hur ska man få tiden att räcka till ?

Tid är alltid en omdiskuterad faktor. Jag har blivit alltmer intresserad av begreppet TID.
Sista året har jag förstått vad oerhört abstrakt TID är.
5 minuter kan kännas oändligt i vissa situationer och så kort att det knappast märks i andra situationer.
Om vi tittar på klockan är tiden mycket exakt men ska vi " känna"  tid kan den upplevas mycket olika i olika situationer och av olika människor.

Jag tror att alla mentorer kan organisera ett kortare 5-10 minuters samtal  med var och en  av sina mentorselever, om man möter en/två elever i veckan på mentorstiden under hela terminen. Jag tror att man genom att ge alla elever en bokad tid vinner mycket.
Alla elever blir bemötta och sedda.
Det skulle göra stor skillnad för de eleverna som inte syns.
Det skulle göra stor skillnad för de osäkra rädda.
Det skulle göra stor skillnad för dem som inte är verbala och behöver tid att formulera sig.
Det skulle göra stor skillnad för de tuffa eleverna som skulle våga "släppa masken" en kort stund.
Det skulle göra stor skillnad för väldigt många elever.
Det skulle ge läraren möjlighet att skapa en personlig relation till varje elev.



Unga människor kan glömma vad man säger och gör,
 men de glömmer aldrig hur man får dem att känna sig.

Augusti sista sommarmånaden, som för väldigt många är den månad som innehåller både avslut och början. 

Slut på semester och ledig tid och början på det nya arbetsåret.

Det finns en härlig känsla av hopp och förväntan.

Jag har fantastiska släktingar, vänner, nära och kära.
I sommar har jag funderat över hur våra relationer ser ut.Jag har kommit fram till att möten blir riktigt bra och relationen fördjupas, när vi vågar öppna oss för varandra och prata om det som är nära och viktigt just nu. Vi samtalar utan att värdera vad som är rätt och fel. Vi får och ger varandra tid att lyssna och fundera.



Nu är det dags för ett nytt läsår
Vilka elever får jag i år ?

Vad kan jag förändra och förbättra ?

För att få elever att må bra i och kunna lära sig optimalt är en förutsättning att de trivs känner sig sedda  och har en bra relation med kamrater och vuxna i skolan. 
Relationer blir bra om det finns tid att lyssna och fundera.

I min skola finns ett förslag att alla mentorerna två gånger per termin ska ge eleverna tillfälle till ett kortare enskilt samtal.
Jag hoppas det blir så.
Jag tror att det skulle skapa en skola där fler trivs, mår bra och gör sitt bästa för att nå goda studieresultat.

RELATIOER

Jag har ofta pratat om att det är viktigt att ha bra relation till eleverna för att ha framgång i specialundervisningen.

På sista tiden har jag kommit att fundera mycket över, vad det är som gör en bra relation.

Det här året var det första året jag kände att jag inte hade en bra relation med ett par av mina elever på högstadiet. Varför blev det så??

Vad var det i relationen med dessa elever som gjorde att vi inte kom så långt, som jag önskade? 

Naturligtvis kan jag hitta många orsaker: 

Jag hade bara eleverna ett år, de hade haft många lärarbyten, de hade mycket nära kontakt med den lärare som jag efterträdde och de saknade henne mycket osv. osv.

Men... 

Det har fått mig att fundera. 

Hur är mina relationer till min familj, mina vänner och bekanta?

Vad är det som ger näring till relationen?

Vad är det som driver relationen framåt?

På vilket sätt bidrar jag till att relationen utvecklas?

På vilket sätt förhindrar jag relationens utveckling?

Jag kommer att fundera på och studera olika relationer, för att försöka komma underfund med och lära 

av relationerna omkring mig.

Kanske har jag blivit lite bättre nästa gång, när jag kommer i liknande situation med elever, som jag gjorde det här året.

UTSIKT

BAKÅT

STRÄVAN

UTVECKLING

FRAMÅT

Skolavslutning !!!

Härligt eleverna har kommit i mål... eller närmare målet. De senaste veckornas stress på högstadiet inför betygssättning är över.

Med mina yngre elever kan jag konstatera så här långt kom vi. I sommar vila och nya tag till hösten.

Läraryrket är ett fantastiskt arbete, Jag upplever ett avslut varje år i juni och i augusti börjar vi på nytt med alla möjligheter att utveckla, förbättra och förändra oss själva, vår arbetsplats.

I de flesta andra yrken har man samma arbetstider morgon och kväll år ut och år in. Vi har variation, vissa år sovmorgon andra inte. 

Jag tycker det är helt underbart att blicka framåt och tänka

-Det här ska jag utveckla nästa år.

Nu har jag fokus på, hur vi ska kunna använda datorer och Internet för att utveckla och stimulera barns lärande i svenska.

Skriva egna böcker på datorn, som sedan läggs ut på någon form av blogg så att även klasskamrater, farmor och mormor kan läsa. Det blir träning att skriva  och lästräning, som kan ge upphov till intressant " litterära" diskussioner.

Eleverna kan läsa böcker skriva recensioner, som på ett enkelt sätt kan läsas och kommenteras av kamraterna.

Jag vet att det redan finns lärare på andra skolor som är duktiga på det här. Tack vara Internet kan vi inspireras och lära av dem.

Vi ska utveckla det här på vår skola också.

Jag har pratat med ett par intresserade lärare, vi har möjlighet att få hjälp med bokval och det tekniska av bibliotekarien. 

Nu gäller det att organisera så att idéen och projektet blir av.

Processens gång får jag skriva om under hösten.

Jag samlar en liten "pilot grupp" i höst till ett planeringsmöte.

ALLT BÖRJAR MED FÖRSTA STEGET!

Nu är läsåret straxt slut. De älskade eleverna slipper under ett par månader att våndas med prov som är avgörande för betyget.

De flesta nior är i hamn och har behörighet att komma in på gymnasiets praktiska linjer. Dvs de har minst 6 godkända betyg där matte, svenska och engelska är tre av dem. Många elever har betyg i alla ämnen och kan välja teoretiska gymnasielinjer.

Matten är det i särklass svåraste ämnet. Många elever misslyckas på prov. I år var det 14 av 102 elever på skolan som inte hade godkända Nationella prov i matematik.

I specialundervisningen har majoriteten av eleverna behov av stöd i matematik.
Varför är det så???

Jag tror det beror på att man inte ger alla elever tillräcklig tid och undervisning så de FÖRSTÅR det grundläggande i de olika momenten inom de olika matematiska områdena.
Eleverna lär sig hur man ska göra men förstår inte---- När de kommer till provet har de glömt.
Om eleverna ska kunna räkna tal mekaniskt utan att till fullo förstå måste de REPETERA mycket, så att momentet fastnar. Den tiden finns inte.
Väldigt få elever prioriterar att på eftermiddagar repetera uppgifter utan att läraren givit det som läxa. Nu för tiden är det mycket ovanligt att man säger åt en elev att räkna samma tal en gång till för att befästa kunskaperna.

Regelrätta individuella matte-läxor är sällsynta

I klasserna är det stor spridning av kunskapsnivåer och undervisande lärare behöver gå fort fram för att också tillgodose behoven hos de högpresterade eleverna.

Nu förespråkar vår "käre" utbildningsminister kateder-undervisning.
Han är välkommen att sitta längst bak i klassrummet på en matematiklektion med 25 elever.

Där står en aktiv engagerad lärare längst fram och pratar (undervisar) större delen av lektionen.
Ett tiotal elever är aktiva, svara på frågor och har intressanta matematiska samtal med läraren.
Ett tiotal elever antecknar mer eller mindre flitigt, försöker hänga med i boken, frågar eller skriver av kompisen.
Minst 5 elever har givit upp sitter och ritar, pysslar med telefonen under bänken eller drömmer och tittar ut genom fönstret.

De senare eleverna har stora svårigheter att klara målen i matematik.
Kateder undervisning är förödande för dem.
Kunskapsklyftorna ökar nu dramatiskt !!!

För några veckor sedan köpte jag en biocheck. Den skulle jag dela ut till en elev som skolkade jättemycket.
Eleven skulle ha 10 skolfria dagar, för att få biochecken.
Det kan låta lite med 10 dagar, men i det läget som var då var det viktigt att sätta upp ett mål som kändes möjligt att nå. Ett mål som hade som avsikt att bryta mönster.

Checken är nu utdelad !!!

Min elev kommer att få betyg i många ämnen.
Uppmuntran och enträgen peppning, mycket föräldrakontakt .
Och framför allt många, många SMS.

I dessa lägen är MOBILTELEFONEN  Guld värd.

Kom ihåg att...
     Vad är du.....
          När kommer du....
                 BRA Jobbat !!
                      Vi ses i morgon.....
                           Kom om 20 minuter...
                              Vad glad jag blev att du klarade läxförhöret...


OSV.

Tag av dig mössan !

I skolan är det en ständig diskussion. Är det så viktigt att eleverna tar av sig mössan? 

Nu är det modernt att ha mössan på sig inomhus. 

Varför ska vi vara så tjatiga i skolan????

Jag säger Alltid till om mössan.

Löjligt??

Nej det tycker jag inte.

Jag har egentligen inga speciella åsikter om att ha mössan på 

Men.........

Det handlar om GRÄNSSÄTTNING.

Tonåringar testar gränser.

Som vuxna kan vi bestämma var gränsen ska sättas. Om vi tar bort förbudet att ha mössa på sig på lektionerna kommer eleverna att testa gränsen med något annat.

Under de år jag arbetat på högstadiet har elever satt eld på papperskorgar, sparkat på dörrar.stört lektioner, satt fötterna på bordet och så vidare. De har testat var gränsen går.

Jag är stolt över att vi flyttat fram positionerna och att nu gränsen går vid att ha mössan på huvudet. Är vi eniga och konsekventa behöver man bara titta på eleven eller göra en markering med handen på mössan, så tar eleven av den.

Vill du ha elever som respekterar när du säger till

Bestäm var gränsen går

Var konsekvent!!!!

Prata med eleverna på en vänligt men bestämt sätt. De får inte känna sig kränkta.

Visa att du bryr dig.

Kom framför allt ihåg att berömma och uppmuntra när eleverna gör rätt.