Minnen

Minnen

Jag behöver mer utrymme för nya saker hemma. Plockar i lådor ser vad som kan kastas och vad som kan byta plats. Idag hittade jag en liten bok från 1992, där jag skrivit ner ett par citat från sonen då 12 år.

En eftermiddag med en mycket grinig och trött mamma. Gäster på kvällen och vi har lagat middag.

Sonen säger:" Jag tror jag ska bli militär" 

Mamman: "Varför då?"  

Sonen:" Jag är så bra på att lyda order"

 Efter en vecka utan bästa kompisen, säger sonen.

       -Mamma jag passar inte in med killarna i klassen.

       - Jaså,varför inte då?

       - Antingen spelar dom bandy eller så drar dom ner byxorna på tjejerna. 

        Och inget av det intresserar  mig.

Vilken tur att jag skrev ner de här händelserna. Önskar att jag skrivit ner fler.

Det är så härligt att spola tillbaka tiden för en liten stund.

Personalfest

Vi har en budkavel,som skickas vidare mellan arbetslagen. 
En trevlig fest skall ordnas.

Fredag kväll var det dags.
Vi träffades med champagne och mingel.Härligt att träffas och  prata med dem man inte hinner träffa under dagarnas spring mellan lektioner.
Vi hade en pianobar,där vår fantastiske musiklärare underhöll.

Kvällens tema var DANS.
Hur skulle planeringsgruppen lösa detta,1/3 män resten kvinnor?
Dom gjorde det galant.

Vid minglet fick vi alla ett danskort med 15 danser att boka.
1. dansar du med den som sitter mitt emot dig
2. dansar du med den bredvid dig
3. dansar du med någon som har en annan ögonfärg 
4. dansar du med någon från ett annat arbetslag
5. dansar du med en du aldrig pratat med förut 
6-15 fritt att boka av alla de slag.

Efter en utsökt middag började dansen.

Vi hoppade och dansade många timmar i sträck. Fullt på dansgolvet hela tiden.Ibland dansade kvinnor med män, ibland med kvinnor med kvinnor,ibland dansade vi i grupper, ibland dansade män med män.

Vi hade jätteroligt !!

Men..

Lördagen pass på Friskis och Svettis var tungt! 
Jag var verkligen trött i benen efter allt hoppande och studsande i går kväll.

Tack för dansen

Diagnoser 

Nu för tiden vill man stoppa in människor i fack. Vilken diagnos har du?

Jag har nog ADHD

Jag har dyslexi.

Det är lätt att man blir sin diagnos. 

Vi påverkas ju av en massa saker. Vår familj, var/ hur vi bor. 

Livshändelser av olika slag, är otroligt viktiga saker som formar oss till de individer vi blir.

Vi är oerhört komplexa och har en massa olika nivåer, att tänka och reagera på.

Vi agerar olika beroende på dagsformen och i vilket sällskap vi är

Ändå... 

Vill vi ha en kortversion hur vi är.

Vilken diagnos har du?

En elev sa till mig.

Maud vad ska jag svara när mina kompisar frågar mig Vad är det att ha Asperger, Hur är man då?

Jag blir alldeles stressad sa eleven, hur är jag? 

Jag vet inte vad jag ska svara, säger den olyckliga eleven (som har diagnosen Aspergers syndrom).

Så har jag dyskalkuli och kanske dyslexi också säger den olyckliga eleven gråtande.

Att vara tonåring är inte lätt för någon.

Väldigt många elever känner sig annorlunda och tycker att de inte passar in.

En elev som har diagnoser har det inte lätt att behålla självförtroendet.

Att hitta en lösning.

I alla skolor finns det flera elever som har stora svårigheter. Den pedagogiska personalen försöker på alla sätt att få eleverna att inordna sig i skolans regler och följa den vanliga undervisningen.

Oftast lyckas det, men ibland måste man hitta en lösning. Ganska ofta anställer man en assistent som förväntas lösa problemet.

I väldigt många fall är assistenter unga människor som av olika anledningar inte fortsatt sin yrkesutbildning eller studier på universitetet.

Dessa unga män och kvinnor blir  ( utan att få  utbildning eller handledning och ofta med undermålig information om de elev de ska vara assistent till) anställda för att lösa problemet den utbildade personalen inte klarar.

Många av dessa assistenter gör ett fantastiskt bra arbete och några slutar efter en kort tid.

Skolan borde verkligen på ett strukturerat sätt ha en plan för hur assistenterna skall få stöd och handledning i det arbete han/hon är satt att utföra.

Då kan det bli jättebra.

Jag var åskådare till följande solskens-historia.

En  pojke satt med en assistent i korridoren, På frågan varför de inte var i klassrummet fick jag veta att pojken vägrade vara kvar och lyssna på sagan som läraren läste. 

Jag försökte med knepet

- Mamma skulle bli jätteglad i eftermiddag, om hon får höra att du varit duktig och gått in i klassrummet igen, fastän du tycker det är jobbigt.

Jag lyckades inte att påverka eleven.

Efter en stund gick jag genom korridoren igen. Korridoren var tom ingen pojke och assistent.

Senare frågade jag den 19-åriga assistenten vad som hänt.

Han sa

- Jag föreslog att vi skulle gå in igen. När pojken inte ville sa jag att han kunde få sitta bredvid mig i ringen på golvet och få luta sig på mig, när han tyckte det var jobbigt.

Tur att det finns talangfulla ungdomar, som är en underbara förebilder för de yngre barnen !!

Världens bästa jobb

-Maud nu ska jag väl komma till dig idag.
 Nu är det efter jul och du ska inte ha förskolklassen längre!

-Ja, du ska komma.

-Kom och hämta mig direkt efter rasten,

-Ja det blir bra.

-Jag får väl komma den andra dagarna du är i skolan också.

" I rymden finns inga känslor"

Jag såg filmen om en tonåring med Asbergers syndrom. Den ger en inblick i hur det kan vara att leva med diagnos och att vara medlevare till en person med diagnos.

I skolan får jag då och då frågor om hur man gör för att undervisa barn och ungdomar som har olika typer av diagnoser.
Jag brukar svara

•  Alla vi som har glasögon kan inte använda varandras glasögon, alla har individuella synfel. På samma sätt är det med personer med diagnoser. Det finns vissa grundläggande sätt att arbeta men...

• Man måste möte varje individ och försöka förstå hur han/ hon tänker och utifrån dessa möten, tillsammans barn/ungdomar och vuxna försöka lösa de problem som kan uppstå.

Vuxna i skolan tycker ofta att det är viktigt att det är rättvist och alla elever ska behandlas lika. Vi glömmer att rättvisan mäter vi ofta efter vår egen måttstock.
I matsalen tex ska alla äta mat, till de yngre barnen lägger de vuxna upp maten, men...

• vissa barn kan inte äta mat som har en viss koncistens
• vissa barn måste ha maten placerad på exakt rätt plats på tallriken
• vissa barn har svårt att äta när andra tittar, osv

Jag har några år arbetat med en tonåring som tycker
 att i skolan arbetar man med skolarbete och hemma göra man annat.
Hon har vägrat att ta till sig att man måste göra läxor. Det har inte gått att ändra på även om både vi i skolan och föräldrar uppmuntrat, lockat, hotat, förklarat.
Skolarbete gör man i skolan inte hemma, så är det enligt elevens bestämda uppfattning.

Vid höststarten i åk . 9 är eleven mycket ledsen över att hon tycker att betygen är för dåliga och att " alla andra" har bättre betyg.
Då kommer vi på en strålande idé. ( dvs nu accepterar eleven idén ).

• Fråga dina kamrater om de läser läxor hemma . 

OJ.  De läser läxor varje dag. Några läser läxor på helgerna också!

Den här hösten har det blivit en del läxläsning, framför allt glosor och till prov.
Men...
Vi har fått ägna en del tid att bearbeta sorgen över att trots att man läser läxor ganska ofta, blir det inga höjda betyg. - Skolan är en hård värld.-

Föräldrarna är glada eftersom eleven då och då självmant skriver in läxan i loggboken. Allt måste schemaläggas för att bli av.
Nu återstår problemet att komma ihåg att ta hem läxorna och att veta exakt vad läraren vill att man ska göra, när boken väl är hemma.
( Här är mobiltelefonens kamera toppen, för att fotografera det läraren skrivit på tavlan )
Men eleven måste förstå
-Att läsa läxan betyder egentligen att kunna läxan.

Jag vill ge en STOR VARM KRAM till alla föräldrar , som år ut och år in kämpar, uppmuntrar, förklarar om och om igen, är uthålliga, engagerade... 
i föräldraskapet kring sina barn.

Logik

Att förstå hur barn tänker är mycket spännande att utforska. 

Jag bli för varje år  alltmer fascinerad. Ger vi barnen / ungdomarna tid att förklara hur det tänker, har det ofta ett logiskt svar. Även om logiken  inte stämmer med det "rätta" svaret jag som vuxen tänkt mig.

I jul har jag varit på en härlig skidsemester med mina barnbarn.

En eftermiddag ville femåringen spela kort med en vanlig kortlek.

 - OK,vad vill du spela.

Femåringen förklarade. 

-Vi lägger alla kort på bordet och tar upp två.. Är det två lika, får man par. Den som har mest par vinner.

Det verkar vara en solklar regel. Vi börjar.

Femåringen har tur. Klöver två och hjärter två- PAR!

En tvåa och en tia för mig inget par. Morbror en sexa och en kung inget par.

Så fortsätter vi . Femåringen har en otrolig tur.

Efter en stund får han  2 och 5

-PAR, säger femåringen.

-Nej.

-Jo

-Nej

-Jo

-Hur tänker du då?

-Om man vänder på femman så ser den nästan ut som en två. Då blir det par.Se här.

Så klart. Att jag inte tänkte på det.

-Men det blir inte rätt. säger jag

-Då gör vi så här, säger femåringen. Om man tar två, då är det bara 3 och 4 emellan.till fem. Det är så nära så då kan det bli par,

-OK. ( lite regeländring gör ju inte så mycket)

Vi hade en mycket trevlig stund. Kortspel -  träning räkning hur långt det var mellan talen- diskussioner om det är OK med vissa regeländringar. Då måste den nya regeln gälla för alla spelare.

GISSA VEM SOM VANN. Femåringen så klart!