- Nej. Jag kan inte måla,

- Vi har ju bestämt torsdagar, det är torsdag idag.

- Jag kan bara leka med ett barn i taget.

Flera av de elever jag arbetar med har diagnoser.

Gemensamt för alla eleverna är att det uppstår svårigheter och konflikter för dem, eftersom vi inte förstår varandras språk.

Vi vuxna har ofta inte tid att undersöka varför det blev en konflikt. Vi tar oss inte tid att lyssna på elevens förklaring. Vi tolkar med vår måttstock. Med vårt språk.

En pojke i åk 1 är hos mig ett par gånger i veckan. Han har oftast med sig arbetsuppgifter som inte blivit klara i klassrummet.

I klassrummet ger han ofta upp, får inget gjort, rymmer ut i korridoren.

Han kommer i konflikt med sina kamrater och de vuxna.

När han är själv hos mig har jag möjlighet att lära mig hur han tänker.

Idag arbetade han på bra. Så kom vi till en uppgift : måla huset du bor i. 

NEJ sa min elev. Jag försökte övertala och lirka.

NEJ. Varför inte frågade jag.

Jag kan inte måla, sa eleven.Jag fick en snilleblixt och sa, Du kan väl rita huset  då.

Okej sa pojken och ritade ett fint hus som han sedan färglade.

Jag frågade varför det så ofta blir bråkigt när du är med andra elever. 

.

Vi vuxna säger ju: alla får vara med.

Pojken som är sju år förklarar för mig, att han tycker om att leka med andra, men han kan bara leka med en i taget.

Det är en viktig information till oss vuxna. Vi får ändra vårt beteende i förhållande till vissa barn, för att göra det bra för alla.

- Kan du inte låna mig någon gång?

Som speciallärare har jag oftast undervisning med eleverna i mitt rum enskilt eller i liten grupp.
Jag brukar hämta eleven och fråga: Kan jag få låna dig en liten stund?.

Jag får ibland frågan.
Är det inte jobbigt för eleverna om du tar ut dem från klassrummet ?
Eleverna känner väl sig utpekade?

Jag upplever att det är precis tvärtom. De elever, som har det svårt med läsning, matte eller något annat moment i undervisningen, tycker att det är skönt att komma till rummet för specialundervisning.
De  kan i lugn och ro få hjälp med det svåra. Eleven behöver inte känna sig iakttagen eller värderad
för vad han/ hon kan eller inte kan.

Varje gång eleverna har varit hos mig får de välja ett klistermärke. Eleven sätter det på ett ihop vikt färgat papper med sitt namn på. Efter 10 klistermärken får man en kaka. Om eleven kommer 2 ggr i veckan får hen alltså vänta 5 veckor på en kaka.
Ett väldigt effektivt system att både synliggöra antalet gånger eleven varit och fått hjälp. Dessutom är det för vissa elever träning i att välja en figur och vara nöjd med den även om andra elever valde en helt annan figur.
Eleverna blir på ett tydligt sätt sedd och bekräftad. Vilket är ett mycket viktig pedagogiskt medel för att ge eleverna energi och styrka att kämpa vidare, trots stora svårigheter med matematik och läsning.

Ofta har jag smågrupper ibland åldersblandat.Det är bra för att förstå att man inte är ensam utan många elever behöver lite extra hjälp.

Det elever som inte behöver extra hjälp  utan blir kvar i klassrummet säger då och då
- Kan du inte låna mig någon gång ?

Hurra, vi har klarat det !!

Nu  har vi efter många diskussioner i personalgruppen hittat en lösning av hur vi som personal ska räcka till, för att en fritidspedagog ska kunna vara LEKVÄRD på rasten.

Vi har vänt och vridit på våra scheman och våra tider.
Nu är det bestämt en av två rast värdar är Lekvärd. Det vill säga sätter igång med en grupplek där alla som vill  får vara med.
De andra rastvärden hjälper till om några blir osams, om någon elev slår sig, bollen har kommit bort eller rockringen fastnat i trädet. Kort sagt alla möjliga och omöjliga saker som kan hända under en rast.

Nu har det blivit mycket lugnare. Inga krig om kojor eller bra pinnar eller stenar.
En klass har dessutom varit och lånat böcker på stora biblioteket. Vissa böcker är så bra att de måste komma med ut på rasten för att läsas. Några har med papper och penna så man kan träna sig på att rita Mangafigurer.

Det är härligt att inte behöva lösa konflikter mellan dem som spelar bollspelet King,som förut var en ständig källa till konflikt.

Jag räknade till 27 elever som var med på Vinken. Den grupplek som går ut på att springa runt och gömma sig och inte bli sedd av Lekvärden som går runt med händerna vid ögonen så han inte kan se år sidan utan bara rakt fram.

Barn älskar när vuxna leker med dem.

Jag lyssnade på ett program på P1. Det handlade om för och emot barns användande av datorer. Dataspelandets för och nackdelar.

Det var intressant att höra barns och föräldrars funderingar. Framförallt en pojke som sa att det är OK för mina föräldrar att jag spelar dataspel mycket.
Man pratade om fördelarna med dataspel tex.World of Worldcraft. Hur spelet främjar kreativiteten och samarbetsförmågan.

Fine.

Men i en bisats sa pojken
- Mina föräldrar har också bestämt att jag måste läsa ett visst antal sidor i böcker varje vecka. Jag måste också vara ute och leka eller träna ett visst antal timmar per vecka.

När mamman intervjuades sa hon det är helt Ok att våra barn spelar  dataspel varje dag.
Men... så sa hon.
- Ja, när jag tänker efter har vi nog ganska många regler i vår familj. Hon syftade då på att barnen Skulle läsa läxor, läsa böcker, aktivera sig fysiskt efter i förväg uppsatta mål.

Jag tror att det är det,som vi vuxna ganska ofta missar.

Barn behöver ett tydligt regelverk som vi vuxna har satt upp,där det finns handlingsutrymme men inom vissa ramar.

Vår rastverksamhet på skolan är ett tydligt exempel på det.

Verksamheten har urartat , eftersom vi vuxna inte i förväg tänkt igenom och satt upp regler vad som gäller vid ex,. kojbygge.

Barnen har byggt kojor i grupper. Härligt till att börja med.
Vad vi inte förutsåg att det snart skulle

• bli krig mellan kojorna
• barnen stjäl bra pinnar från varandras kojor
• barnen börjar bygga stenkojor
• när någon försöker stjäla stenar kastar man stenar på varandra.
• det blir också ett utanförskap,eftersom några elever inte får vara med.

Vi vuxna måste sätta upp tydliga ramar vare sig det gäller

 fri lek, grupparbeten, dataspelande osv. 

Alla dessa aktiviteter främjar kreativitet och samarbetsförmåga.

Vårt vuxenansvar är att finnas där och hjälpa barnen,så det blir lagom mycket frihet utifrån barnens mognadsnivå.

Rastverksamhet, maktstrukturer och ledarskap

Det har hänt något på skolan. Vi, som haft en fantastisk miljö för våra elever på skolgården, har nu kommit i ett helt annat läge.

Barn som blir ledsna, känner sig utanför och får inte vara med.

Lekarna urartar med nya regler.

Nya lekar uppstår. Där bara vissa elever får vara med.

Olika typer av maktlekar smyger fram.

Vad gör vi vuxna ?

Pedagogerna har långa utredande samtal 

med elever som är osams

med elever för att komma överens om hur reglerna ska vara, 

med elever för att diskutera hur reglerna ska skrivas ner 

med pedagoger och alla elever för att informera om vad som gäller.

Vad har vi förändrat sedan förra året ?

Förändringen ligger naturligtvis hos oss vuxna. Vi har färre personal. 

Förra året hade vi en Lekvärd på skolgården, som ledde en lek där alla elever som ville kunde vara med.

Istället för att acceptera personalminskning och göra det bästa av situationen, har det blivit blivit oro i vuxengruppen. 

Några har blivit arga och ingen vill minsann göra för mycket. 

Många bevakar sina positioner.

Barn känner av de vuxnas frustration.

Det skapar en otrygghet som vi måste komma till rätta med. 

Vi vuxna måste samverka och bli mer lösningsinriktade i stället för att bara se problem. 

Då är jag helt övertygad om att vi kan återfå en god stämning bland eleverna på skolgården.

Men det måste gå fort.

Vi ska se över allas scheman i morgon. 

Hoppas att vi kan hitta förändringsfaktorer som kan åtgärdas omgående.

Flera av våra elever behöver en tryggare rastmiljö.

Jag ser med spänning fram mot hur vi kommer att arbeta om två veckor ?

Bokstavskontroll, monster och takfönster

Nu i början av terminen gör jag ett test med alla elever i åk ett. Eleverna får skriva sitt namn och läsa bokstäver. Jag lyssnar på vilka bokstäver de kan namnet och ljudet på. Några elever läser redan  riktigt bra,

Edgar ska skriva sitt namn, Han börjar med ett prydligt E 

-Så var det något med en rund ring, säger han och ritar en ring med ett streck mitt ovanför.( Det ser ut så som man brukar rita ett äpple )

- Så var det två ringar, säger han och ritar två ringar ovan för varandra med ett streck mellan sig.

- Så var det en rund ring igen med ett streck på

- Så en rund ring till med två streck, säger Edgar och ritar något som liknar en huvudfoting. Jag kan skriva mitt namn, Bravo !

Vi fortsätter med bokstäver. Han känner igen flera stycken,

Så kommer vi till Y. 

- Den här bokstaven kan jag inte , men den ser ut som ett välutvecklat V.

Härliga ungar.

En annan pojke behöver jag prata lite extra med. Jag föreslår att vi går in i Biblioteket som är tomt. Pojken vägrar och säger

- Jag vågar inte gå in där.

- Varför? undrar jag.

- Det finns ett monster där.

- Gör det, var då?

- Där borta på väggen.

- Var?

- Jag vågar inte gå dit.

- Jag håller dig i handen, så går vi tillsammans.

- Ok.

- Där säger pojken och pekar på en plansch på väggen.

Bibliotekarien har satt upp en trevlig plansch som inspiration på böcker. Framsidan på 20 böcker är avbildade. Bilderna är ganska små, men en av dem är en bok om monster och har ett monster på framsidan.

Jag tar ner planschen viker ihop den, med bildsidan inåt och säger att nu har jag tagit bort monstret, kan vi sitta här då ?

- Det går bra.

Vi har ett bra samtal, så undrar pojken varför det är sneda takfönster. Jag säger att det är ett tak och det är ganska snyggt.

-NEJ, säger pojken. Jag tror att de hade för lite murbruk, så de måste bygga så för att det skulle räcka.

Ok. Att jag inte tänkt på det förut.

Nu har vi börjat. Härligt.

Skolstart fullt av nya lärdomar för oss vuxna i skolan.

På hela skolgården samlas det  förväntansfulla barn och föräldrar. Vår lilla skola har fått fler nya elever, som oroligt håller sig nära mamma och pappa.

Dags att gå in... Lite förvirring uppstår. Var är vårt klassrum ?

Vi har förberett och förberett, men glömt att de nya föräldrarna och eleverna inte hittar i skolan. 

Ja visst vi borde ha satt upp tydliga skyltar var de olika klasserna ska vara. 

Jag gick runt i skolan och försökte hjälpa så många som möjligt, parade ihop den nya eleverna med någon elev som gått i skolan våras.Det gick bra och kontakt skapades.

Var ska man hänga kläderna ?

Ja visst vi borde ha en liten folder, som beskriver de dagliga rutinerna för alla barn. 

Jag fångade upp ännu en  elev, som fick visa den nya eleven. Kontakt igen.

Ska föräldrarna var med i klassrummet ?

Ja visst, vi borde ha en "Välkommen till skolan broschyr", som beskriver de vanliga rutinerna under läsåret. Den kunde vi skicka hem  i början av augusti.

Jag fick gå runt och svara på frågor, klasslärarna hade full upp de också.

På en liten skola är det lätt att tro att alla vet. Vi glömmer den tydliga informationen, som man måste ha i en större organisation

Efter uppropet i klassrummet samlade vi  alla elever på skolan i idrottshallen.Vi hade planerat jättebra tyckte vi. Eleverna ska presentera sig för varandra och vi ska visa på äpplet som kunskapens symbol.

Vår AL-ledare berättade för eleverna  på ett inspirerade och tydligt sätt hur det kommer sig att äpplet är symbol för lärande. Alla eleverna lyssnade uppmärksamt. Så fick de varsitt äpple att äta under rasten på skolgården.

Då lärde vi oss

Ge aldrig äpplen till en grupp elever med många 6- och 7- åringar.

 De kan inte äta!!!

Väldigt många är utan framtänder och kan inte bita i ett hårt äpple.

Redan första skoldagen massor av lärdomar. 

Jag ser fram mot resten av terminen.