Språk

Jag har alltid trott att jag är dålig på språk.
Jag hade sen läsinlärning, stakar mig, stavar dåligt. Varje sommar fick jag träna rättstavning med mamma alla vardagar.
I flickskolan sa de att jag var ordblind. Inga test bara ett konstaterande. Det enda som hände var att jag blev mildare bedömd i tyska.
Självförtroendet var det inget fel på, så jag blev lärare!
En lärare som stavar dåligt. Mina elever blev riktigt duktiga att stava. De måste med ordboken bevisa att jag stavat fel på tavlan eller i någon text.

Nu när jag arbetar i förskolklassen har jag upptäckt ett språk till !!!

Jag är bra på att prata med kroppen.

När jag ger instruktion gör jag samtidigt en gest med handen, huvudet eller på annat sätt med kroppen förstärker det jag vill ha sagt.
Jag har märkt att vissa barn har mycket svårt att ta en instruktion. tex. GÅ TILL DIN PLATS.
Det bättre, att inte säga någonting bara visa med handen.
Till vissa barn är det bra att prata långsamt och tyst, men huka sig så att man är på barnets nivå.
Ögonkontakt är jätteviktigt vid kontakt med några barn, andra barn har svårt för ögonkontakt,
dem får man försiktigt ta runt axeln eller beröra på annat sätt. Några barn kan man absolut inte ta i.


Vid kontakt med alla barn försöker jag ha fullständig närvaro, få dem att förstå att jag vill väl.
Spela lite teater och jättemycket mimik brukat hjälpa till och dessutom bli det roligt.

Varje barn är ett spännande mysterium, de lär mig nya saker varje dag och jag vill lära mig mer..