Jag fick skrivkramp.

I stora delar av mitt yrkesverksamma liv som speciallärare, har jag lyssnat, lugnat, uppmuntrat och försökt stödja föräldrar som kämpar med att hjälpa sina barn med svårigheter i skolan.

Jag har använt mina teoretiska kunskaper,erfarenheter från tidigare elever och föräldrakontakter och naturligtvis mina egna tillkortakommanden som förälder,

Som speciallärare har jag kämpat på med elever som har vanligt förekommande diagnoserna  dyslexi, ADHD, Asperger, Autism o.s.v.
Diagnoser ofta förekommande i skolan men unika för varje barn och förälder,som kämpar och kämpar.

• Så får mitt 10 - åriga  barnbarn DIABETES.

Världen förändras. Fötterna slås undan för oss alla runt om henne. Hur kan det hända? Hur fungerar diabetes? Kan man bli bra? Kan jag som mormor hjälpa till på något sätt? Hur gör vi? Vad händer? 

Frågorna kom i tusental.

• Sjukdomen kom verkligen som en chock för alla.

Så här upptäcktes den :

Min dotter tyckte att barnbarnet började kissa ofta, men hon drack ju å andra sidan mycket också.

Hur som helst bestämde mamman, att de skulle gå till vårdcentralen och kolla.

Väl där tog man blodprov och urinprov. Sköterskan tyckte att proven verkade Ok och de skulle få svaren dagen därpå, Det var nog inget att oroa sig för.

Eftersom mor och dotter nu tagit ledigt gick de och tog en fika för att mysa lite.

När de satt på caféet ringde telefonen. 

Det var från vårdcentralen. 

De skulle komma tillbaka till vårdcentralen genast! 

På vårdcentralen fick de veta att blodsockret var mycket högt och order om att åka direkt till sjukhuset. 

Där fick mitt barnbarn dropp och skrevs omedelbart in på en avdelning.

Om mamman inte bestämt sig för att gå till vårdcentralen den dagen, hade de fått åka ambulans in på natten.

Sedan den dagen har inget varit sig likt.

Klistermärken måste laddas

Klistermärken som pedagogiskt hjälpmedel !? 

Nu är det vanligt att vi i skola förstärker elevernas motivation med att ge ett klistermärke, när eleven gjort ett bra arbete.

I kataloger för läromedel finns kartor med klistermärken att köpa. Det finns kartor med stjärnor, solar, små figurer o.s.v. En god inkomstkälla för företaget.

Idén med klistermärken kommer säkert från olika håll. Jag lärde mig det när jag gick en kurs i Kometmetoden, som är en KBT-inriktad metod att arbeta med barn. 

Metoden går ut på att fokusera på det positiva och att i så hög utsträckning som möjligt negligera negativt beteende. 

Forskningen har visat att förstärkning sker när eleven får uppmärksamhet, d.v.s att negativ uppmärksamhet förstärker beteendet lika mycket som positiv uppmärksamhet.

(Kometmetoden används i föräldrautbildningar i t.e.x. Stockholms stad.)

Men....

Det går inte att bara lyfta ut klistermärkena ur metoden och tro att det ska fungera.

Jag  vet flera lärare som ger klistermärken. OK. 

Men om man bara i det allmänna arbetet, vid rättning, säger: ok bra att du blev klar, och sätter dit ett klistermärke vilket som helst, kunde man lika bra skrivit ett R eller /. eller vad som helst.

Klistermärken måste laddas.

Jag använder klistermärken till elever som kommer till mig i specialundervisningen. De har olika problematik, och måste gå ut från klassgemenskapen för att träna extra.
Eleven arbetar med det som är svårt hos mig och får efter hårt arbete välja ett klistermärke. Jag har flera kartor med olika figurer, hästar, fotbollsspelare, transformers o.s.v. Det är viktigt att få välja efter intresse.
Efter 10 klistermärken. Eleverna är ofta hos mig 2 ggr i veckan, så det blir efter 5 veckor. Då får eleven ett litet kex. Jag lovar om det får ett likadant kex i en annan situation skulle de tycka att det är ett pyttelitet kex och att man borde få minst 3 stycken,

Ingen elev har någonsin bett om ett kex till.
Jag tror att det är ett av de godaste kexen de ätit.
Klistermärkena sätts löpande i ett häfte ( ett vikt A4 ark). Nu kan eleven börja på en ny sida och samla ihop till ett nytt kex.
Eleverna vill ofta titta på varandras häften och räkna hur många klistermärken de har och hur många det är kvar till 10 st.

En yttre motivation.
Javisst, men ett bra sätt att få eleverna att arbeta med det svåra och....
Kompisarna är jätte avundsjuka för att inte dom får gå till specialundervisningen

En gammal fröken

Min Fröken

En av mina elever är rysktalande.Det är inte lätt. Vi ritar bilder,skriver ord och bokstäver på svenska för att lära och förstå.

En dag slog jag upp elevens klass i fotokatalogen och pekade på barnen och hon sa namnen på klasskamraterna. Nästan alla blev rätt.

När vi kom till lärare sa min elev, Fröken Anna

Vad bra det lät  "Fröken Anna""

Det var länge sedan jag hörde någon elev använda orden Fröken eller Magister.

Jag började tänka på mina Fröknar.
Fröken Wåhlin och en lång rad fröknar och magistrar vimlade förbi mitt minne.

Ibland letar någon av mina tidigare elever upp mig på Facebook och frågar
- Är du min fröken

-JAA!!
Vad härligt det är att vara någons gamla  fröken !

Ett svårt men väldigt roligt jobb.

En dag hade jag lästräning med en pojke.
För att kunna läsa ett ord måste man snabbt känna igen bokstäverna och läsa dem till ett ord. Det momentet måste automatiseras
Om eleven måste lägga energi på att komma ihåg vilken bokstav det är, tar avkodningen av ordet mer energi.
Läsningen går långsamt och läsförståelsen blir sämre..

Under automatiseringsprocessen läser vi listor med bokstäver.

Pojken jag tränar med den här dagen blandar ihop vissa bokstäver ex, b och d, p och q
ibland f och t.

Vi tränade och kom till bokstaven d.
- b    säger pojken.
- nej det är det inte.
- JO, det sa du förra gången.
- nej, det gjorde jag inte
- JO, du sa att b har magen framåt.(Jag kommer då ihåg att jag försökte konkretisera genom att        framför tavlan visa riktningen och b hade magen framåt).
- Ja, nu kommer jag ihåg men den här bokstaven har väl inte magen framåt.
- JO
- Gå fram till tavlan och rita hur du tänker. Pojken ritar d och säger att det är ett b.
- Har den magen framåt?
- Ja det har den. Den går bara åt andra hållet.

   

Fadderfundering

____

Fadder dopvittne, äldre kamrat,kollega e.d. som tar hand om en yngre person; //-n, faddrar 

fadderbarn unga människor som man åtar sig att hjälpa. ( Bonniers svenska ordbok)

_________________________________________________________________________________

Förskolebarnen på vår skola får en fadder som går i åk.2. Den som är fadder har då själv en fadder som nu går i åk. 4. 

Förskoleklassen träffar sina faddrar första gången på en temadag i november. 

Eleverna är indelade i grupper med tre deltagare i varje grupp.

En elev i åk 4 - som är fadder till en elev i åk 2 - som är nybliven fadder till en elev i förskoleklassen. (Motsvarande för åk 1,3 och 5) 
Varje grupp ska tillsammans skriva en berättelse till bilderna i en bok.

Eleverna anstränger sig verkligen för att alla ska få påverka innehållet berättelsen. De ger förslag, diskuterar och kommer tillsammans överens om vad boken ska heta och vilka tre meningar som ska stå på varje sida. 

Den som kan skriva skriver. 

Alla grupper har samma bilder i sina böcker, men det blir många olika berättelser, som man läser upp så alla får höra.

På Nationella läsdagen den 13 november läser de äldre eleverna böcker för sina fadderbarn. Läsförmågan är ju mycket olika, så lärarna har naturligtvis varit med och valt bok och faddern har haft möjlighet att träna.

En rast är det fadderrast. Då leker faddrar och fadderbarn med varandra. De äldre hämtar de yngre och har förberett några lekar. 
Det är mycket uppskattade raster och  de yngre och äldre eleverna lär känna varandra väl. 

Din fadder svarar alltid på frågor om du undrar över något. 

Fadderverksamheten gör att barnen på skolan lär känna och får förtroende för varandra,

Jag funderar

Hur skulle det vara om vi på arbetsplatserna införde fadderverksamhet.

Varje nyanställd får en fadder att fråga om råd, lära känna och utbyta tankar med.

Kanske skulle skolan bli bättre om nya och unga lärare fick en fadder att diskutera och samtala med.

Skulle ett väl genomtänkt faddersystem utveckla skolan mer än systemet med förste lärare?

Vikten av dokumentation

Vikten av dokumentation.

Jag har varit på rättegång i veckan. 

Det är första gången.

För någon veckan sedan blev jag ombedd att vittna i en vårdnadstvist. Jag blev uppringd av ena förälderns försvarsadvokat, som frågade om jag kunde vittna om skolsituationen.

Jag sa direkt ja.

När samtalet var avslutat började jag tänka. 

-Varför svarar jag ofta utan närmare eftertanke? 

-Jag kunde väl ha sagt - jag ska tänka på saken, jag återkommer.

Men det är typiskt för mig. Handla först och tänka sen.

Vad kommer att hända efter rättegången,om jag medverkar till att barnet inte får träffa sin ena förälder. Kommer jag att bli utsatt för påtryckningar och hot???

Ja tankarna snurrade runt. Ska jag ringa och säga att jag inte kan, men vad heter advokaten och hur ska jag få telefonnumret?

Så kom en kallelse från Stockholms tingsrätt med datum och tid . I kallelsen stod:

"Den som är kallad som vittne är skyldig att komma till förhandlingen. Observera att tingsrätten bara godtar vissa skäl till frånvaro. Man måste ha laga förfall för att inte komma. Vad laga förfall är förklaras under upplysningar."  

Längre ner stod det: 

"Om Ni är frånvarande utan giltiga skäl kan NI bli skyldig att betala 4000 kr i vite. Den som är frånvarande utan giltiga skäl kan också hämtas av polis till rättegången och i vissa fall bli skyldig att betala rättegångskostnader."

Fast jag nästan fegade ur, för att rädslan kom farande, är jag nöjd med att jag närvarade vid rättegången. Jag tycker att det är min skyldighet att hjälpa barn och deras föräldrar på alla sätt jag kan.

Hela veckan före rättegången har jag läst den dokumentation som är gjord utifrån tidigare möten och händelser i ärendet. Jag har varit väldigt glad för minnesanteckningar från akuta händelser, som både jag och mina kollegor gjort. Det har varit handskrivna anteckningar, ett konsultationsdokument till socialtjänster och några anteckningar på datorn. Att de flesta av dokumenten är daterade har varit till stor hjälp.

Det är ju alltid ont om tid så några minnesanteckningar är bara halvskrivna, men de har ändå hjälpt mig att minnas. Jag gick till rättegången och kände mig väl förberedd.

När jag satt utanför och väntade kom ett vittnesstöd ( en äldre kvinna ) fram till mig och berättade hur det såg ut i rättssalen, vilka personer som satt på olika ställen och vad som kommer att hända. Det var väldigt skönt och gav en viss trygghet.

Min reflektion efteråt var

• Jag kan stå för allt jag sagt i rättegången, Jag är glad att jag sa att jag inte kom ihåg när jag var osäker på ett svar.
• Vilken stor vikt mimiken i ansiktet har när man prata med andra människor. Domaren och nämndemännen hade verkligen stenansikten .Det var som att prata ut i ett tomt rum utan gensvar. Försvarare och åklagare ställde frågor men de gav ingen respons på svaren.
• Jag var helt slut efter förhöret. Totalt utpumpad som efter en stor kraftansträngning. Händerna darrande. 
• Jag var glad att jag hade en arbetskamrat med som åhörare.Det gav mig möjlighet att tillsammans med henne prata om vad som hänt.
• Själva rättegången tog knappt en timme, men jag har mentalt arbetat med den minst en vecka.

  

Att se ur nytt perspektiv.

Förra veckan åkte jag från Stockholm till Göteborg för att hälsa på min dotter och mina barnbarn.

Det är en sorg för mig att de bor så långt bort. Jag skulle vilja vara där ofta. Träffa barnbarnen stötta, hjälpa till att läsa läxor, hämta och lämna vid olika aktiviteter. Vara en närvarande mormor.

  

Den här gången hade jag biljett till Göteborgståget 6.10. Det var krångel med ett ställverk, så vi skulle bli försenade, men SJ lyckades minska förseningen genom att koppla ihop två tågset efter samma lok. 

Jag och kvinnan bredvid mig började småprata. Efter en stund berättade jag, att jag skulle till Göteborg och mina barnbarn.

- Åh, vad lycklig du är, som har så nära till dina barnbarn ! utropade  kvinnan.

Jag satt som ett frågetecken.
- Nära ???

- Ja, det tar ju bara några timmar att åka dit. Jag ska också till mitt barnbarn i Göteborg och jag bor i Boden.

Det här gav mig en rejäl tankeställare. 

Byta perspektiv ...

 Det  har jag funderat på tidigare i höst.

Mitt tioåriga barnbarn har fått diabetes typ 1. Det har verkligen fått mig att förstå att det är många föräldrar som kämpar.

Inte bara de föräldrar som har barn med olika neuropsykologiska svårigheter ADHD, Asbergers syndrom, ADD osv.

Utan också de föräldrar som har barn med livlånga sjukdomar.
Som diabetiker kommer Ida hela sitt liv få mäta allt hon äter och ta sprutor många gånger per dag..

Det som förut varit självklart blev inte det längre.

När jag pratar om diabetes, bagatelliseras det ibland.
-Sprutor.
-Ja nu i början, men sedan kan man få en pump.

Ok. Nu har Ida fått en pump. Det betyder att hon fått en nål inopererad i magen. Det ser ut som en plastknapp på magen. I den sitter en liten sladd till en dosa som är ca 4 cm x 8 cm x 2 cm.Dosan häktas fast med en klämma i byxan. Dosan finns alltid där.
Fortfarande behöver Ida sticka sig i fingret minst 6 gånger per dag för att mäta blodsockret- mäta all mat före måltiden-räkna ut hur mycket insulin som behövs-ställa in dosan så att rätt insulinmängd ska pumpas in - sedan trycka på knappen.
- Det pirrar till lite när insulinet sprutas in,säger Ida.

Första natten med pumpen undrade Idas mamma lite oroligt
- Hur det hade gått att sova. Var dosan i vägen?
- Nej, säger Ida, Jag har bestämt att dosan är mitt nya Gosedjur. Jag håller den handen och har döpt den till Gosis.

Barn är fantastiska !!!

De kan lära oss mycket.

- Nej. Jag kan inte måla,

- Vi har ju bestämt torsdagar, det är torsdag idag.

- Jag kan bara leka med ett barn i taget.

Flera av de elever jag arbetar med har diagnoser.

Gemensamt för alla eleverna är att det uppstår svårigheter och konflikter för dem, eftersom vi inte förstår varandras språk.

Vi vuxna har ofta inte tid att undersöka varför det blev en konflikt. Vi tar oss inte tid att lyssna på elevens förklaring. Vi tolkar med vår måttstock. Med vårt språk.

En pojke i åk 1 är hos mig ett par gånger i veckan. Han har oftast med sig arbetsuppgifter som inte blivit klara i klassrummet.

I klassrummet ger han ofta upp, får inget gjort, rymmer ut i korridoren.

Han kommer i konflikt med sina kamrater och de vuxna.

När han är själv hos mig har jag möjlighet att lära mig hur han tänker.

Idag arbetade han på bra. Så kom vi till en uppgift : måla huset du bor i. 

NEJ sa min elev. Jag försökte övertala och lirka.

NEJ. Varför inte frågade jag.

Jag kan inte måla, sa eleven.Jag fick en snilleblixt och sa, Du kan väl rita huset  då.

Okej sa pojken och ritade ett fint hus som han sedan färglade.

Jag frågade varför det så ofta blir bråkigt när du är med andra elever. 

.

Vi vuxna säger ju: alla får vara med.

Pojken som är sju år förklarar för mig, att han tycker om att leka med andra, men han kan bara leka med en i taget.

Det är en viktig information till oss vuxna. Vi får ändra vårt beteende i förhållande till vissa barn, för att göra det bra för alla.