Hej igen!

Det var länge sen nu, men nu ska det spekuleras igen.

Förra veckan hade vi avslutningslunch med årskurs 6. Nästa år flyttar de till högstadieskolor. 

Det skulle vara lite högtidligt så sexorna fick äta vid fint dukat bord klockan 13.00,när de andra eleverna lämnat matsalen.

Jag trodde att vi skulle klä oss lite fint, på det sätt som årskurs 9 gör när de har avslutningslunch.

I garderoben har jag en klänning några år gammal, färgglad och lagom snygg tyckte jag.

Några elever i åk 2 kom springande efter lunchen och ropade.

- Maud vilken fin klänning du har.

- Det var roligt att höra, svarade jag,

En flicka dröjde sig kvar, när de andra gick.

- Maud du har en jätte, jättefin klänning, sa hon. 

Hon gick iväg, men kom tillbaka och viskade till mig 

Tror du att klänningen finns i barnstorlekar??

Skolan är en fantastisk arbetsplats där man får möta dessa underbara ungar.

Vikariera som idrottslärare?!

Nu är det förkylningstider. 

På skolan jag arbetar är det många unga lärare. Toppentrevliga lärare med mycket energi och många idéer.Många av lärarna är småbarnsföräldrar och behöver ta hand om egna sjuka barn. Periodvis är det mycket svårt att få tag i vikarier med kort varsel.
Förra veckan var idrottsläraren hemma. 

Panik på morgonen.
Vem kan ta hand om eleverna,som ska ha idrott första timmen ??

Jag anmälde mig.

- inte särskilt genomtänkt, men jag ville vara bussig och hjälpa till.

Jag hade ingen aning om vad eleverna i fjärdeklass brukar göra på idrottslektionerna, Jag har mitt rum nära idrottshallen och har hört att det var hög ljudnivå och att idrottsläraren ofta fick ryta till ordentligt för att få lektionen att fungera.

Vad hade jag gett mig in på?

Klockan är 8 och eleverna håller på att byta om och kommer om 10 minuter.
Då ska en 60 minuter lång idrottslektion med 28 elever ledas av mig.

Hmm...Hur ska detta gå till?

En flicka jag sitter på en bänk. Hon har kryckor och ska inte vara med på idrotten på grund av en knäskada.

Bra, här ser jag min räddning.

Jag sätter mig bredvid flicka och säger att den här lektionen ska hon få vara min hjälplärare.

Flickan bli jätteglad. Hon berättar vad de brukar göra på lektionerna. Vilka lekar de brukar ha och vilka redskap de brukat använda. Tillsammans gör vi  en lektionsplanering.

Pojkar och flickor kommer tjoande in i salen. Men hög stämma meddelar jag att de ska sätta sig på golvet och vara tysta. Så berättar jag att detta var enda gången jag tänker höja min röst på lektionen.

Jag visar att när jag står och räcker upp två armar i luften betyder det att de ska sitta ner och vara tysta.

- Ni har säkert sett att domare i t.ex, fotboll brukar vifta med armarna när de dömer. Så gör vi här idag också. 

- Coolt, säger någon.

- När jag bara räcker upp en hand ska ni bara vara tysta och lyssna.

Så gick jag igenom lektionsplaneringen.Det blev en jättebra lektion med lekar som min "lärarassistent"med kryckor fick leda (jag kunde ju inga regler), 

Jag stod med händerna upp i luften och alla lyssnade tysta när jag gav instruktioner. 

Alla var nöjda.Vi använde både plintar, mattor och bollar.

Vilken tur att det fanns en skadad elev som kunde hjälpa mig att få lektionen att fungera..

Härligt med en ny utmaning !

Nu har jag börjat arbeta igen. Mellanrummet blev två månader.

Spännande att komma till en ny skola. 

Samtal och möten med nya elever, som berättar hur de tänker och vad som är svårt
 och vad de inte förstår.

Jag tycker om det fokus och den koncentration som krävs av mig, när jag ska försöka klura ut
hur  jag ska förklara på ett konkret och tydligt sätt.

.

En elev 10 år packar ihop sina böcker efter lektionen, Hon vänder sig om i dörren, stannar upp

och säger glatt och lite förvånat:

" Jag tror att jag har lärt mig något."

Vilken härlig känsla.
Detta är världens bästa jobb!

Att vara i mellanrummet

Jag har slutat min anställning.

Det var på tiden säger några av mina vänner.
Du har jobbat länge nog, det är dags att ta det lite lugnt. Ta det lite lugnt.
- Vad betyder det?
- Ja började förstå under höstterminen. Det var  många alltför intensiva och arbetsamma perioder.
Arbete, planering, konfliktlösning, stötta andra trötta medarbetare och vikarier, som alla gjorde sitt bästa,men behövde lite stöd,  Så den viktiga dokumentationen.

Jag kände alltid att jag borde göra mer, arbetade massor hemma

 Mycket mycket att göra men alltid roligt på skolan med barnen och arbetskamraterna, men...

Dags att avbryta och ta det lite lugnt.

Det var ett bra beslut.

Nu har jag haft det lite lugnt ett tag..Naturligtvis fullt upp här hemma med att ordna papper och en massa saker som ligger efter, Är det det som menas med att ta det lite lugnt?

- Mindre stress, ja kanske..
- Mindre krav på att dokumentera på datorn, på rätt sätt, snabbt, på tid som inte fanns, för att vara klar till deadline

- Absolut !!

Nu har jag tagit det lugnt i en månad det har varit  jättebra,
Men hur länge orkar jag ta det lugnt,
- utan input av massa nya idéer
- utan härliga oväntade diskussioner om dagarna,
- utan möjlighet att få samarbeta med elever och föräldrar för att hitta lösningar på olika problem ?

Jag har inte slutat.
Jag är just nu i ett spännande mellanrum,
Jag vet vilka input,diskussioner och samarbeten som ger mig stimulans och växande.
Jag vet bara inte när och hur.
Jag vet att de kommer.

Fram till dess njuter jag av att  - Ta det lite lugnt!

Alla vuxna borde känna till Barnahuset.

Nyligen blev jag ombedd att följa med som medföljare till en elev, som skulle åka till Barnahuset. 

Jag stod som ett frågetecken. Barnahuset, Vad är det? Vad ska jag göra som medföljare?

Jag fick veta att ”FN:s Barnkonvention fastslår att barn inte är föräldrars eller andra vuxnas ägodelar utan individer med egna rättigheter och ett människovärde, men också att barn har speciella behov av skydd och stöd”

När ett barn som misstänks vara utsatt för brott av en vårdnadshavare eller annan närstående ska förhöret ske under trygga förhållanden, utan vårdnadshavarens vetskap för att undvika risk för påverkan inför förhöret. 

I uppgiften som medföljare är det särskilt Artikel 3 i Barnkonventionen som är den vägledande principen; ”Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barnet”

Jag fick instruktion att inte berätta för någon om mitt uppdrag följande dag. Det var på min lediga dag så ingen lektioner behövde ställas. Jag skulle bara komma till skolan utsatt tid. Jag fick veta att jag skulle åka till Barnahuset med en elev jag känner väl. Resten skulle jag få veta nästa dag.

Kl. 7.30 var jag på plats. Då kom en kvinnlig advokat till skolan och jag fick veta mer. Eleven hade en mycket svår hemsituation och det fanns ett domstolsbeslut på att eleven och ett yngre syskon skulle få hjälp på Barnahuset,

Advokaten hade beställt en taxi och vi skulle hämta upp syskonet med sin medföljare. Barnen har medföljare med för att skapa största möjliga trygghet genom att en person de känner väl följer med.

På morgonen gav jag en kort information till  elevens mentor.

Eleven kom lite försent. Jag hämtade hen till mitt rum och Advokaten berättade på ett lugnt, sakligt och mycket bra sätt, att vi skulle åka till Barnahuset, som finns till för att hjälpa barn som har det svårt.  Vi skulle också hämta ett syskon och hens medföljare.

En stor taxi kom. Det var lektion för alla elever och ingen la märke till oss, När vi lite försenade hämtade syskonet och dess medföljare, blev båda barnen glada och det var en mycket varm och tillitsfull relation mellan barnen.

Det blev en lärorik dag.

Jag fick skrivkramp.

I stora delar av mitt yrkesverksamma liv som speciallärare, har jag lyssnat, lugnat, uppmuntrat och försökt stödja föräldrar som kämpar med att hjälpa sina barn med svårigheter i skolan.

Jag har använt mina teoretiska kunskaper,erfarenheter från tidigare elever och föräldrakontakter och naturligtvis mina egna tillkortakommanden som förälder,

Som speciallärare har jag kämpat på med elever som har vanligt förekommande diagnoserna  dyslexi, ADHD, Asperger, Autism o.s.v.
Diagnoser ofta förekommande i skolan men unika för varje barn och förälder,som kämpar och kämpar.

• Så får mitt 10 - åriga  barnbarn DIABETES.

Världen förändras. Fötterna slås undan för oss alla runt om henne. Hur kan det hända? Hur fungerar diabetes? Kan man bli bra? Kan jag som mormor hjälpa till på något sätt? Hur gör vi? Vad händer? 

Frågorna kom i tusental.

• Sjukdomen kom verkligen som en chock för alla.

Så här upptäcktes den :

Min dotter tyckte att barnbarnet började kissa ofta, men hon drack ju å andra sidan mycket också.

Hur som helst bestämde mamman, att de skulle gå till vårdcentralen och kolla.

Väl där tog man blodprov och urinprov. Sköterskan tyckte att proven verkade Ok och de skulle få svaren dagen därpå, Det var nog inget att oroa sig för.

Eftersom mor och dotter nu tagit ledigt gick de och tog en fika för att mysa lite.

När de satt på caféet ringde telefonen. 

Det var från vårdcentralen. 

De skulle komma tillbaka till vårdcentralen genast! 

På vårdcentralen fick de veta att blodsockret var mycket högt och order om att åka direkt till sjukhuset. 

Där fick mitt barnbarn dropp och skrevs omedelbart in på en avdelning.

Om mamman inte bestämt sig för att gå till vårdcentralen den dagen, hade de fått åka ambulans in på natten.

Sedan den dagen har inget varit sig likt.

Klistermärken måste laddas

Klistermärken som pedagogiskt hjälpmedel !? 

Nu är det vanligt att vi i skola förstärker elevernas motivation med att ge ett klistermärke, när eleven gjort ett bra arbete.

I kataloger för läromedel finns kartor med klistermärken att köpa. Det finns kartor med stjärnor, solar, små figurer o.s.v. En god inkomstkälla för företaget.

Idén med klistermärken kommer säkert från olika håll. Jag lärde mig det när jag gick en kurs i Kometmetoden, som är en KBT-inriktad metod att arbeta med barn. 

Metoden går ut på att fokusera på det positiva och att i så hög utsträckning som möjligt negligera negativt beteende. 

Forskningen har visat att förstärkning sker när eleven får uppmärksamhet, d.v.s att negativ uppmärksamhet förstärker beteendet lika mycket som positiv uppmärksamhet.

(Kometmetoden används i föräldrautbildningar i t.e.x. Stockholms stad.)

Men....

Det går inte att bara lyfta ut klistermärkena ur metoden och tro att det ska fungera.

Jag  vet flera lärare som ger klistermärken. OK. 

Men om man bara i det allmänna arbetet, vid rättning, säger: ok bra att du blev klar, och sätter dit ett klistermärke vilket som helst, kunde man lika bra skrivit ett R eller /. eller vad som helst.

Klistermärken måste laddas.

Jag använder klistermärken till elever som kommer till mig i specialundervisningen. De har olika problematik, och måste gå ut från klassgemenskapen för att träna extra.
Eleven arbetar med det som är svårt hos mig och får efter hårt arbete välja ett klistermärke. Jag har flera kartor med olika figurer, hästar, fotbollsspelare, transformers o.s.v. Det är viktigt att få välja efter intresse.
Efter 10 klistermärken. Eleverna är ofta hos mig 2 ggr i veckan, så det blir efter 5 veckor. Då får eleven ett litet kex. Jag lovar om det får ett likadant kex i en annan situation skulle de tycka att det är ett pyttelitet kex och att man borde få minst 3 stycken,

Ingen elev har någonsin bett om ett kex till.
Jag tror att det är ett av de godaste kexen de ätit.
Klistermärkena sätts löpande i ett häfte ( ett vikt A4 ark). Nu kan eleven börja på en ny sida och samla ihop till ett nytt kex.
Eleverna vill ofta titta på varandras häften och räkna hur många klistermärken de har och hur många det är kvar till 10 st.

En yttre motivation.
Javisst, men ett bra sätt att få eleverna att arbeta med det svåra och....
Kompisarna är jätte avundsjuka för att inte dom får gå till specialundervisningen